Eftersom man såklart måste bli en bra hemmafru förr eller senare, så inledde jag idag mina förberedelser inför detta. Män kan ju trots allt inte laga mat, tvätta, städa och mata barn. Det är ju fakta och inte alls en snedvriden bild 
Så är det!
Dagens mästerverk: pizzasallad!
Vill man gå på date med en Soph så är det alltså detta som erbjuds i dagsläget. Sämre saker har i alla fall jag blivit bjuden på vid sådana tillfällen, och by saying that så vet ju inte aaalls typ alla vem som bör ta åt sig …
En fråga som man förr eller senare måste ta ställning till är om man ska bli medlem på Facebook eller ej. De flesta blir medlemmar vid detta vattenhål utan några vidare skrupler, och börjar direkt att spamma ut vänförfrågningar till gamla ridkompisar, före detta chefer och morföräldrar. Andra är lite mer återhållsamma och är inte helt säkra på att de verkligen vill finnas där alla andra finns (se konformism) och kan se en (sanning med modifikation).
Nästa fråga blir vem man ska vara vän med. Vänner, okej. Syskon, okej. Övriga människor man känner, okej. Ens chef? Tveksamt (å andra sidan kan det ju ge konstiga signaler att neka dennes förfrågan …). Ens mamma?! Nja …
Mamma <3 son
Nja. Jag har tänkt mycket på det här efter att min mor antyder att Facebook minsann verkar vara the shit. Jag har hela tiden sagt att jag aldrig skulle acceptera hennes vänförfrågan om en sådan damp ned hos mig. Aldrig. Det hade inte känts okej. Facebook är minsann en värld där föräldrar inte existerar, på samma sätt som att det hade känts himla konstigt om ens mamma fanns på Lunarstorm på tiden det begav sig.
Men efter att ha låtit detta tankesätt regera ett tag i min hjärna så har jag smält lite. Jag ser hur massa föräldrar blir medlemmar och gladeligen kommenterar sonens/dottens status tillsammans med sonens/dottens övriga bekanta. Kanske är det inte så farligt? Argumentet “Har man inget att dölja så borde man inte bry sig” håller sällan, ej heller i detta fall. Det handlar inte om att man har 78 hundar begravda, utan helt enkelt att lite privacy inte är fel.
Men whatever. Nu är man vän med så många att det inte går att tänka så här mer. Man har valet att bli en “offline homo sapiens sapiens”, eller en fullskaligt “online homo sapiens sapiens”. Jag väljer nog det senare.
Aladdin-ask
Öppnandet av en ask med Aladdin ger onekligen flashbacks av känslan som infann sig då man tvingades fatta ett för livet avgörande beslut: gymnasievalet.
När man som nybliven niondeklassare blickade ut över det hav av gymnasieprogram, inriktningar och kurser som kommunen hade att erbjuda kände man sig aningen vilsen, upprymd och ambivalent. Känslan av att det fanns så många möjligheter att det blev jobbigt infann sig för första, men inte sista, gången i livet. Om man, precis som jag, är en seriös människa så tänkte man givetvis att livet skulle ta slut om man råkade välja “fel” linje. Det gällde att välja något som både var roligt, spännande och som skulle bringa en goda möjligheter att studera och därmed kanske bli “the first one in my family to graduate from college”.
Jag vågar påstå att samma sak gäller en Aladdin, om än kanske i lite mindre proportioner. Det finns så många olika och framförallt goda chokladbitar att välja på att själva urvals-situationen blir tämligen pressad (speciellt med tanke på att världen verkligen stannar när första personen ska välja - vilken ska han/hon ta? Notera hur min scenskräck sätter in redan här). Man är ju vid denna höga ålder (21 år) medveten om att nästa gång asken når ens plats så kommer ett visst antal chokladbitar, oftast de mest åtråvärda, vara borta. Därför är det första valet alltid mest avgörande för hur nästa varv ska te sig, och så vidare och så vidare.
Får jag chansen att välja först (vilket sällan händer eftersom jag är mellanbarn) så tar jag alltid chokladbiten som är placerad i askens centrala parti: den mittersta. I skrivande stund (november, 2009) så finns där (”finns där” är skånskt!) en vit och hög boll beståendes av vit choklad.
Ett ord: mums (till den vita chokladbollen alltså, inte skånska. Gud bevare mig)!
Aladdin med inringade kärsbär
Om det första valet är intressant, så är det nästan ännu mer intressant att ta reda på VEM som kommer äta upp “Körsbär i likör“. Okej, okej, om man äter den när alla andra är slut, i något slags desperat tillstånd när i princip vad som helst hade kunnat fylla behovet av socker. Men att välja den … ? Nej, det är inte logiskt. Men missförstå mig rätt; jag blir ju givetvis glad om någon väljer denna bit då den är groteskt äcklig. Jag ställer mig mer frågan till vem som egentligen tycker att den är god.
Egentligen tycker jag att hela grejen med att ha EN Aladdin på en hel familj är aningen föråldrad. Dagens samhälle präglas ju av både överkonsumtion och övervikt, varför kan inte staten helt enkelt ge varje invånare varsin Aladdin några dagar innan jul? Då skulle vi slippa en hel del ambivalens och onödiga dispyter. Och inlägg som detta.
Vad är din relation till Aladdin?
Jag syftar då främst på chokladen, men har du någon spännande relation till personen Aladdin så lyssnar jag gärna även på denna.
Har idag roat mig med att uppdatera detta, detta och detta inlägg bara för att dess tidigare undermåliga kvalitet störde mig väldigt mycket.
Nu är det dock andra bullar. De är inscannade på riktigt vis på riktigt tryckeri vilket förhoppningsvis gör att de återges lite bättre. Det är minsann alltid svårt att återge sådana här saker på bild, det blir liksom aldrig så som det ser ut egentligen. Klicka på bilderna så uppenbarar sig en jääättestor bild. Ganska stor i alla fall.
But we’re trash, you and me,
We’re the litter on the breeze,
We’re the lovers on the streets,
Just trash, me and you,
It’s in everything we do,
It’s in everything we do …
- Oops, fel kod … hehe, sa kassörskan när jag slentrianmässigt hade gjort ett halvdant försök att slå min ack så inövade bankkorts-kod (men bevisligen misslyckats fatalt).
- Ja, det är så det blir ibland när man plockar upp bankkort på gatan, alltid samma bekymmer att lära sig alla nya koder … , sa jag och försökte av någon oförklarlig vara halvrolig i en redan dödsdömd situation.
- Eh, jaa … svarade hon tveksamt och kollade på mig.
Sedan följer ett minspel som är omöjligt att återge varken i text eller bild. Men jag försökte antyda att jag minsann inte tog andras bankkort. Skulle jag?! Jag lämnade för sjutton in en hundralapp till rektorn som jag hittade i korridoren på högstadiet, när jag gick i typ åttan. Och det är en helt sann historia, och borde fungera som bevismaterial i alla möjliga tänkbara försök där det ska utredas om objektet i fråga är av ärlig kaliber eller inte.
Men det är ju inte sådana historier man börjar berätta när kön börjar ringla sig milslång bakom en i kön på Konsum, en söndagskväll i oktober.
Idag är det lördag. Det förväntas och helt enkelt antas att man vid denna tid är hemkommen från en hårt festande kväll och därmed planerar att inta lite “fyllekäk” (med detta menar man något som innehåller både transfett, kalorier och salt, något som är svårt att uppnå utan att på något sätt blanda in potatis). Och inte ens jag kan förneka att detta är gott efter lite (mycket) alkohol. Men i alla fall. Detta inlägg ska inte handla om alkohol, något som soph.se och alla subdomäner GIVETVIS tar avstånd från . Det, och Allians för Sverige. Och Bill Gates. Och några till, t ex alla personer på min inofficiella bitch-lista (om någon känner sig träffad så, hör av dig! Vi kanske kan förhandla om din plats på denna lista) samt min lärare i Matematik B (jag kunde här valt att bifoga en länk till dennes adress med tillhörande karta, men väljer att avstå) som var så förbenat trångsynt och gav mig ett VG. Inte okej!
Nu känner jag att jag ständigt leder mig själv in i frestelse, något som i det här fallet symboliseras av de klassiska sidospåren som tenderar att ta uppmärksamhet från det möjligen undernärda ämnet som inlägget egentligen var ämnat att handla om. Ämnet var ju för sjutton hur min dag har varit, vad kan vara mer intressant än det? Svaret är ju förmodligen att det mesta är mer intressant än detta, även om jag vågar påstå att jag skulle kunna få min dag att låta väldigt mycket mer upphetsande än vad den egentligen var. Det är det fina med en blogg. Man kan vinkla allt - och detta helt utan någon som helst övervakning! Tänk om jag egentligen är en hårt festande blondin med bröst och läppar vars storlek inte riktigt harmonierar med den anatomi man fick lära sig i kursen Teckning och Måleri på gymnasiet samt driver en annan blogg samtidigt där jag skriver om alla fester, killar och helrör som florerar i mitt liv. Det hade varit en paradox. Och jag har förvisso alltid hävdat att jag är en stor, stor paradox. Men är jag en så stor paradox? Svaret får ni (kanske) efter reklamen!
Infoga här själva reklamer om blekningständer för tänder, mensskydd, Nutrilett och Singing Bee Celeb.
Svaret är givetvis ett nej! Jag dementerar alla anklagelser. Om någon blondinblogg hävdar ha någon som helst koppling till denna blogg så far alltså denna blogg med osanning. Men jag skulle nog inte ta så illa upp. Det skulle snarare vara väldigt intressant och fascinerande, och framförallt undrar man ju vad denna människa skulle få ut av det hela.
Så här skulle jag kunna hålla på i en evighet, men let’s face it: vem finner det intressant? Vem får ut något som helst av att läsa det här? Inte ens jag känner att det blir roligt att, när jag är typ 80 år, se tillbaka på år 2009 och inse att det var det här jag skrev och framförallt roade mig med. Det kommer snarare bli en ångestladdad aktivitet som jag kanske tvingar mig igenom i kombination med ett glas väl avvägt whiskey (ja alltså, om jag vid denna ålder har tagit det stora steget från Pepsi Max till whiskey, något jag starkt betvivlar). Kanske är det bättre att ta det där helröret först - sedan läsa. Å andra sidan, innebär det att jag på något kufiskt och högst oväntat sätt då har förvandlats till den blondin jag så tog avstånd från på tiden det begav sig? Ja, kanske. Håret lär ju vara ljusare i alla fall. Brösten kommer nog inte vara större, men troligen längre. Och läpparna … läpparna kommer vara i en grå/blå-nyans och troligen ganska frasiga.
Det blir nog en fin och harmonisk stund. Det ska så bli roligt att bli gammal, grå och dassig och se tillbaka på min dekadenta, ambivalenta och framförallt paradoxala ungdom. Lite valium kanske man får fjäska sig till dock.
PS. Kanske kommer inget jag gör att bli “vanligt” och “sketet”. I alla fall inte om jag får återge det. Min begravning kan nog komma att bli väldigt vanlig och sketen dock, något jag inte tar illa upp för alls. Men det är ju en helt annan historia. DS.
A3 är format, cirka 20 timmar är tiden och här är förlagan.
Det här är den svåraste bild jag någonsin har målat rent tekniskt. Stundtals undrade jag vad fan jag hade gett mig in på. Det gör jag nog lite än.
Jag har själv inte sett Star Wars (plats för skratt/hån/suckar). Jag säger det igen: jag har inte sett en enda Star Wars-film. Det är sant! Vad mitt människovärde uppgår till efter detta erkännande vet jag inte. Troligen sjönk det rejält, men så ligger landet. (Enda anledningen till att denna bild kom till världen var helt enkelt en up coming födelsedag.)
Det känns ungefär som när jag år 2007 fortfarande inte hade sett de omtalade Sagan om Ringen-filmerna. Man fick knappt vara svensk medborgare om man inte hade sett dem.
Citat som “Luke, I am your father” (vilket visade sig vara felaktigt när jag gjorde lite research inför detta inlägg) och “May the force be with you” har man ju dock hört en del om. Jag kan absolut ingen bakgrundsfakta till citaten, men en gång gav jag mig in på det mycket farliga området att använda dessa citat. Jag blev genast mentalt nedslagen och frågan “Har du ens sett Star Wars?” dök upp snabbare än jag trodde. När svaret blev uppenbart så kom nästa slag, killen i fråga sa:
“- Jag tycker inte du får använda Star Wars-citat om du inte har sett filmerna.”
Says it all! Men Star Wars och Sagan Om Ringen är ju känsliga grejer för those obsessed souls. Tydligen.