Det är ett ständigt återkommande fenomen. Det är inget som inte har hänt innan. Det är något som händer VARJE gång någon dör - helt plötsligt har alla känt personen eller varit stora, stora fan av personen i fråga. Varje gång.
Denna gång är det Michael Jackson som faller offer för en postum, global kärlek. Alla ska hylla, köpa samlingsskivor och skriva “R.I.P Michael Jackson” i statusfältet på Facebook. I kontrast mot vad samma människor tidigare hade att säga om Jackson kan man säga att skillnaden är rätt stor. Innan hans död var det mycket prat om den tragiska Jackson, den ständigt föränderliga Whacko Jacko och den äckliga Michael Jackson som umgicks med barn på ett mindre lämpligt sätt.
Idag är det annorlunda. Nu hyllar man “ikonen” Michael Jackson, han som stod för kärlek och som skrev fantastiska låtar. Men så var det inte för två veckor sen, och inget kan förändra det. Det är helt enkelt först nu som folk kan se förbi “allt det där andra” som gjorde Michael till den som han själv ville vara. Jonas Gardell uttrycker mina åsikter om detta åsidosättande av Michaels val väldigt bra.
Låt gå att Jackson är en symbol för mycket och att man tycker att han är en bra musiker. Men ta lärdom och inse det innan folk dör.
I helgen såg jag en bra