Soph

Idag ska jag gå till optikern. Klockan 10:30 ska jag vara där, om någon finner information av detta slag värdefull. Och om ni vill stalka/kidnappa/våldta så anländer min buss 09:23 (med reservation för att busschauffören är en dålig busschaufför, övriga passagerare förstör min resa eller enerverande skolungdomar som inte har förstått att de inte får gå ut när jag går ut).

Kanske inte …

Hur som helst så är jag alltid lite förvirrad innan jag går till optikern för jag vet inte om det är okej att sminka sig innan eller ej. Jag brukar tänka att de flesta människor inte går till optikern det första de gör på morgonen varför de följaktligen och högst troligen bär mer eller mindre smink (eller så går de hela dagen utan). Vad ska man göra? Det känns ju inte direkt som att det är läge för en avancerad emo-sminkning om man ska prova linser, kan jag tycka … och dessutom, om jag var optiker skulle jag vara livrädd för att råka förstöra någons dyrbara och tidskrävande sminkning.
Dock tror jag att optikern tänker:  “är man en glasögonorm så ska man fan inte sminka sig eller ens försöka vara cool. Man är ju trots allt en loser”.

Det är lite som att gå till frisören: ska man ha helt nytvättat och ostylat hår? I  sådana fall vill man ju onekligen ha en tid direkt på morgonen … snäll som jag är går jag givetvis till frisören nytvättad och ostylad, men man blir ju lika osäker varje gång: tänk om frisören tror att jag alltid går runt som ett troll?

Btw, checka in skivomslaget (och ja, valet av titel …).

När jag och Mula gick på gymnasiet så var vi inte bara supercoola (nåja) och populära (nåja), vi var även besatta av betyg. Vi skulle helt enkelt ha MVG i … nästan allt. Ett led i detta var att plugga som små blå och tänka “Failure is not an option”.  Inför varje prov sammanställde vi ett antal frågor för att verkligen nöta in så mycket som möjligt. Och visst gick det oftast väldigt bra för oss! Men … vissa frågor som vi skapade ter sig ganska roliga out of context:

Vad hände med européernas perspektiv kring sekelskiftet 1500?

-          Det vidgades och blev världsomspännande

Vad innebar det?

-          De gjorde slut på resten av det östromerska kejsardömet

Vart sökte de sig ner?

-          Längs Afrikas kust

Vad visste man inte dock?

-          Hur stor jorden var

Hur blev de geografiska upptäckterna och handelsfärderna till havs möjliga?

-          Tack vare en rad nyheter inom skeppsbyggnadstekniken

Vad riggades de med?

-          Nya typer av segel

Vad gjorde de det möjligt?

-          Kryssa mot vinden

Vad vågade de sig ut på nu?

-          Öppna havet

En favorit:

Vad var det en fråga om?

-          Strandhugg

Vad skulle det senare få?

-          Sin betydelse

Vad talar man om i samband med européernas djärva sjöfärder?

-          Geografiska upptäckter

Varför är det ett konstigt sätt att uttrycka saken?

-          För att nästan alla delar av jorden var redan befolkade med människor som varken behövde upptäcka sig själva eller den plats där de bott sedan urminnes tid

Vad menas med upptäcker då?

-          Historien ur europeisk synvinkel

Ur vems mer perspektiv?

-          Erövrarens

Vad var spanjorernas erövringar i Sydamerika?

-          Av annorlunda karaktär

Vad fanns det också där?

-          Högkulturer

Vad uppstod?

-          Jättelika gods

Vad strävade han efter?

-          Inte mer än att försörja sitt eget hushåll

Roligt va?
Fast inte så roligt när man tänker att vi faktiskt satt och lärde oss ALLA dessa frågor (och dessutom skrev dem). Konstigt att vi inte hade tid att prova knark, röka i rökrutan och krossa glasrutor.
Besatta, som sagt.

Ibland vänds livet upp och ned: ens världsbild förändras. Efter dessa stunder blir inget sig likt igen. Ett exempel är när jag fick reda på att gubben (ja, han har ett namn och det är Bo G. Eriksson) i Vetenskapens Värld, som man aldrig hade lagt märke till innan, är E-types pappa! What are the odds?! Hur hände det här? Varför har ingen sagt något? Jag blev säkert lite småsur på min mamma för att hon hade låtit mig gå runt med denna enorma, enorma informationslucka. Efter denna dag var inget sig likt: jag såg på världen med andra ögon, och jag började definitivt kolla mer på Vetenskapens värld (bra program btw).

Samma sak hände för något år sedan när (nu ligger det en chipssmula under min Ä-tangent, den är seg) jag fick reda på att Vincent är Roger Pontares son! Återigen: what are the odds?! Jag vet inte varför jag tycker att det är så konstigt, jag kanske tänker mig att man skulle känna igen Roger Pontares ungar eftersom de gick runt klädda i fjädrar och pärlor? Eller att det rentav var några av dem som dansade bakom honom i melodifestivalen, iförda fjäderskrudar? Vincent ser faktiskt inte alls ut som man tänker sig att en avkomma från en Pontare skulle se ut. Men uppenbarligen.

Jag bara väntar på nästa stora bomb. Att själv lista ut att Natasha Bedingfield är syster till Daniel Bedingfield är ju inte ens att jämföra med ovanstående upptäckter: på sin höjd skakade världen lite.

Hur hände det här?

Lika exotiskt som det kändes att på 1980-talet duka fram en gratängform innehållandes Flygande Jakob kändes det att för första gången sätta tänderna i en “tortilja” (korrekt uttal är alltså “torti[j]a”, för alla svenskar som inte är så inlästa på spanska) på slutet av 90-talet. Det var en känsla som inte går att beskriva med ord - varifrån kom alla dessa nya smaker? I kontrast till de gamla vanliga rätterna man hade matats med sedan man lärde sig gapa själv (makaroner och köttbullar, potatis och kött, spagetti och köttfärssås …) smakade det här faktiskt något. Tacos hade kommit in i mitt liv. Likt en komet tog maträtten en naturlig plats i mitt och många andras hjärtan.

Och än idag fyller tacos någon slags funktion. Än idag känns tacos som något lyxigt, något man tar till när det verkligen ska festas loss. Något man äter på fredagar eller lördagar, oftast inte på onsdagar eller måndagar. Det känns konstigt nog fortfarande som en ny smak (som om man inte har ätit det 124578 gånger sen den där första gången i slutet av 90-talet), som någon smak som man ska värna om för den kommer faktiskt INTE FRÅN SVERIGE! Den kommer från, eh … ja, hur många vet egentligen varifrån tacos ursprungligen kommer? Och som följdfråga: hur många bryr sig (det smakar ju gott!)?

Nedan följer mina listor över fördelarna respektive nackdelarna med min kära maträtt tacos:

Fördelar:

• Det smakar himmelskt gott och man känner sig internationell like never before
• Man intalar sig att man lär sig spanska bara av att äta något med ett spanskt namn
• Alla kan förena sig kring bordet uppdukat med tacos och tillsammans minnas tiden innan vi hade smakat smaken av dem
• Man kan se fram emot att äta tacos veckor i förväg
• Bjuder man på tacos tycker alla att man är exotisk och generös och framförallt (återigen): internationell och nytänkande!

Nackdelar:

• Priset. Det kostar onekligen att ligga på topp om man vill toppa sin middagsbjudning med alla obligatoriska accessoarer
• Alla olika definitioner av att äta tacos. Gräddfil? Ost? Hårda skal? Mjuka? Värma skalen? Stark, mild eller medium-sås? Listan kan göras lång över orosmoment.
• Det blir jävligt mycket disk
• Det är svårt att tillaga själv

Vad är din relation till tacos? Vad för tillbehör appliceras?

När jag var mindre var jag en nörd. Vänta! Jag är fortfarande en nörd, men nog fan var det större kontrast när man var mindre och livet verkligen gick ut på att bli respekterad och gillad. Det var liksom det enda som räknades. Problemet var att det alltid, ALLTID, fanns “coola” människor som skulle förpesta tillvaron genom att få en att tro att man var mindre cool eller rentav en sämre människa om man inte föll för alla töntiga och tråkiga normer som fanns. Dessa normer varierade givetvis kraftigt beroende på ålder, men de fanns alltid. Det fanns alltid vissa saker man skulle göra, och andra saker man absolut inte skulle göra (om man ville bli accepterad alltså).

Ett typiskt exempel på något man INTE skulle göra på mellanstadiet var att leka häst. Det var ungefär lika smart som att försöka bli smal genom att äta chips, dvs. en mindre intelligent idé. Det var ett av de sämre och bättre valen jag har gjort hittills i livet. Jag lekte häst som bara den - varje rast och även efter skolan. Det var ju superkul, och det enda som egentligen var roligt att göra på rasterna. Vad gjorde då det andra coola tjejerna, medan vi andra mindre värda sprang runt och lekte att vi var håriga och hade fyra ben (mina ben var säkert håriga dock, men kanske inte fyra till antalet)? Jo, de hängde. De hängde vid de coola bänkarna. Att leka häst innebar att man förbrände massa dyrbara kalorier var givetvis inget dessa coola människor hade räknat ut - nej, de hade ju fullt upp med att tänka på hur de skulle bete sig, ha på sig och umgås med. De hann helt enkelt inte tänka ut smarta saker. Istället var det överlevnadsinstinkten som tog över - här gällde det att vara cool. Det var det enda målet i livet.

Kommer mycket väl ihåg en dag i mitten av mellanstadiet. Rasten hade precis tagit slut, varpå en av de coolare tjejerna tar mig lite avsides för att tala allvar med mig:
“- Du, jag vet vad ni gör på rasterna. Ni leker häst!”

Detta var något jag givetvis förnekade. Inte lekte vi häst, inte! Aldrig då, något sådant töntigt gör man ju bara inte. Då är det ju mycket coolare att sitta på en bänk och förkasta andras intressen.

Skolmaten är ytterligare ett exempel på vad som utmärkte en cool tjej. De coola tjejerna åt inte mat, och om de för en gångs skull fick ned en liten ärta eller salladsblad så var det högst vitalt att i samband med matintaget kommentera hur hemskt maten smakade och att det var det äckligaste de någonsin hade smakat samt att de skulle vara tvungna att bryta mot regeln att man inte fick gå till affären under skoltid. Nördarna, å andra sidan, slevade friskt upp en rejäl portion som de sedan i god anda åt upp. Eller ja, god anda kanske är att ta i … blickarna från de coola tjejerna var ofta en stämningsförstörare, men ändå, man var ju tvungen att äta upp de kalorier man förlorade under alla hektiska raster då man sprang runt och låtsades vara en häst. Men det är klart. Det gick ju inte erkänna att man faktiskt gillade mat, för det gör inte tjejer. Tjejer varken äter eller dricker.

De största misstagen man kunde göra på mellanstadiet om man ville vara cool:

• Leka häst
• Äta skolmat och inte hålla med om att den var “skitäcklig”
• Ha fel kläder
• Inte ha någon pojkvän alternativt ha fel pojkvän
• Vara sist med att använda BH, trots att ingen hade några bröst att tala om
• Vara sist med att använda deodorant, vilket gjorde att man ansågs vara äcklig och sas lukta svett, trots att svettlukten ännu inte hade nått det oskuldsfulla klassrummet
• Vara sist med att börja använda smink
• Vara överviktig (dvs. inte vara underviktig)
• Ha glasögon
• Ha tandställning
• Ha superpinsamma föräldrar
• Inte inse alla misstag man begick (se ovan)

Vad vill jag då ha sagt med allt detta? Jo, även om man så här i efterhand fortfarande kan ha svårt att erkänna och berätta för andra vilken nörd man var och att man gillade skolmaten, inte hade en aning om vad smink var förrän man fyllde 18 samt fortfarande inte har haft någon pojkvän så är man inte en sämre människa. Tvärtom, skulle jag säga. Man är troligen en mycket trevligare människa fylld med goda egenskaper och lite faktiskt innehåll, till skillnad mot de som var “coola” och idag knappt har utrustats med varken hjärninnehåll eller intressanta egenskaper. Man är en nörd helt enkelt.

(Till alla gamla klassisar från mellanstadiet som snokar runt här inne så vill jag säga ett “Hej!” och jag kommer inte på en ev. återträff.)

Share your best nerd moments below! Och kom ihåg att det inte finns någon begränsning i hur långa kommentarer får vara
Var du en nörd eller cooling?

Det är alltid spännande att äntra nya arbetsplatser, och speciellt då att spana in arbetsplatsens matsal / lunchrum / fikarum / något annat som kan antyda att här äts det mat (åsikterna går isär om vad platsen i fråga egentligen heter, men det är i alla fall där det oftast förtärs mat på en arbetsplats). Anyway, när man för första gången kliver in i detta högst välbesökta rum så får man hoppas att det är tomt, annars lär femton (eller hur många anställda det nu är på företaget i fråga) nyfikna ansikten vändas mot ditt håll för att spana in det nya mobbningsoffret. Hett tips alltså: kolla in lunchrummet när det inte är lunchtid.

Det kan vara bra att se över tillgången till:
att värma mat: tillgång till micro? värmeskåp? ugn?
kylda avdelningar: kylskåp? frys?
porslin: bestick? tallrikar? koppar? muggar? glas? (osv. in i oändligheten)

Just det här med porslin får givetvis en helt annan dimension när man börjar tänka på hur diskning ska gå till, och inte minst: ska man ta med en egen kopp som det står “Världens bästa flickvän!” på, eller ska man nöja sig med default-muggen (om det nu finns en sådan)? Lite prestationsångest kan därmed uppstå då man är ny och inte vet “hur alla andra” gör - för ja, man bryr sig jävligt mycket om hur och vad andra gör när man är ny på ett ställe. Det hör liksom till den sociala anpassningen att göra det. Man vill absolut inte sticka ut som ny och vara den enda som har “Världens bästa flickvän”-mugg när alla andra sitter med stilrena och sterila svarta muggar. Det blir som mellanstadiet all over again, man vill bara vara som alla andra …

Diskningen är en annan aspekt som man bör ta hänsyn till och framförallt inspektera om man inte vill riskera att bli nedsparkad i leran (dvs. vara anledningen till att någon liten bitter tant sätter upp en lapp som det står “Din mamma jobbar inte här!” på på lunchrummet ack så kritvita dörr). Antagligen ska man diska - men inte helt säkert. Ibland finns det faktiskt i-landsprylar såsom diskmaskin, men detta är inget man kan utgå från. Säkrast är helt enkelt att äta ur en matlåda med plastbestick (alternativt planera maten så att man alltid kan äta med händerna) samt dricka ur plastmugg (eller inte dricka alls). Detta är dock inte att rekommendera ur miljösynpunkt, men när vi nu snackar om att vara ny på en arbetsplats så har man faktiskt inte tid med att tänka på miljön, då är det ren överlevnad som gäller. Inget miljösnack, med andra ord …

Vidare så kan även matlådorna (se tidigare inlägg) orsaka viss ångest - vad kommer dom andra äta? Om alla andra äter GI eller någon annan diet så känns det på något sätt inte helt okej att plocka fram en fet hamburgare med fem skivor ost, samt pommes frites. Det känns på något sätt som att man för evigt kommer bli stämplad som hon som fortfarande inte har fattat hur onyttigt det är med kolhydrater. Dessutom kan det vara känsligt om någon annan anställd som kom dit tidigare än du (och som därmed är lite coolare, lite som niondeklassare vs. sjundeklassare) har köpt med sig t ex en ketchupflaska (och därmed spenderat heeeela tjugo kronor) så får ingen annan ta av denna ketchup. Det fattar man liksom om man en gång har gjort misstaget (och överlevde denna traumatiska händelse).

Idag ramlade jag över ett test via en länk från Karolinas blogg. Det var en sån där härlig länk, där man riktigt känner hur nördigt mycket man (jag) älskar att mäta sina nördiga kunskaper. Eller färdigheter. Eller fula ovanor, om man så vill. Den mätte hur många ord respektive tecken man skriver per minut. Så här gick det:

Er uppgift blir nu att göra samma test, och rapportera in till mig! Jag väntar med spänning på er nördighets-rankning.

Efter att ha lyssnat på Två nötcreme och en moviebox så kan man, om man bortser från alla ibland lite väl utsvävande sexuella anspelningarna, snabbt konstatera att det är den bästa ljudboken jag någonsin har hört. På riktigt. Inte för att jag har slutfört mer än just denna ljudbok (hela formatet känns lite konstigt), men jag har svårt att tro att Stieg Larsson eller Jan Gillou skulle kunna överträffa när Filip Hammar och Fredrik Wikingsson berättar om den ångest som uppväxten många gånger för med sig. “Det finns inte på kartan”, som grabbarna själva skulle sagt, att någon av ovanstående författare (Gillou och Larsson alltså) skulle kunna göra detta varken bättre eller mer intressant. Nej.

Det märks att de har byggt hela sin fame and fortune på att glatt leva ut sin nördighet - och samtidigt förkasta den genom att ständigt påpeka vilka brister de själva innehar (och hade) gentemot de coola grabbarna som söp sig fulla redan på mellanstadiet och inte direkt äntrade högstadiet som oskulder, om man säger så. Detta är givevis en paradox då de knappast var töntigast på skolan eller idag är töntigast kändis-världen. Tvärtom har de vunnit mycket respekt på nördigheten, och är nog idag inte så långt ifrån de coola grabbarna. Enda skillnaden är möjligen att Filip och Fredrik ej gör någon hemlighet av de faktum att de inte alltid var coolast. Men ibland känns det som att de berättar lite väl mycket om hur töntiga de faktiskt var just för att detta tilltalar de flesta samt säljer bäst. Få vill höra om hur cool Jan Gillou var som ung och hur mycket alkohol han konsumerade som tioåringarna. Nej, FIlip och Fredrik lever mycket på att nördarna och töntarna är deras hemland (men ska sanningen fram så handlar t ex Filip kläder på New Yorks mer förnäma märkesbutiker och är en riktig sucker for fashion).

Om jag hade varit anställd på Aftonbladet, DN, Expressen eller någon annan av de större pappershögarna så skulle jag efter denna svamliga text blivit avskedad. Det finns en anledning till varför jag idag endast driver en blogg och inte sitter med en kaffe latte i handen och tror att jag äger världens bästa ordförråd och innehar pennans gåva, om man säger så. Man får inse sanningen, något som jag ej är kapabel till enligt Filip och Fredrik själva. Läs boken eller lyssna på ljudboken för att få reda på varför.

Jag skulle kunna göra som alla andra och skriva om vad jag har ätit till frukost, och presentera en “dagens”. Men eftersom jag inte åt någon frukost, och ständigt går runt i mysbyxor så är det nog inte så intressant. Något som dock är väldigt intressant är andra världskriget!

Adolf Eichmann är en läskig man. Man kan, precis som jag gör, tycka att alla män är rätt läskiga. Men det finns givetvis vissa som är värre än andra, och även om han numera är död (?) så kan jag inte låta bli att bli lite rädd för honom ändå.

Vem var han då? Jo, han fyllde en funktion som alla andra på jorden (eller ja, de flesta. Jag fyller inte så stor funktion). Hans funktion var att vara ytterst ansvarig för deportationer av miljoner judar från hela Europa. Mysig man att krypa ned bredvid på kvällarna va? Skulle inte tro det …

Eichmann blev aldrig riktigt nöjd. Det gick för sakta, arbetet var ineffektivt. Eichmann själv skötte transporterna, och om något tåg blev försenat blev han mycket arg. Han var helt enkelt helt övertygad om att judarna var det absolut största hotet mot det Tredje Riket, och gjorde allt för att få bort dem. Han var besatt av statistik, och ville att alla siffror skulle stämma alltid. Om man inte höll stenhård koll på antalet avrättade judar kunde man ju missa några …

Inte ens när kriget så gott var förlorad ville Eichmann ge upp. Till och med lades det massa resurser på utrotningen av judar, som istället skulle kunnats använt för att försvara Tyskland. Till slut beslutade sig dock Eichmann för att fly tillsammans med sin familj till Argentina. 1960 blev han tillfångatagen av judiska journalister och ställd inför rätta. Två år senare hängdes han.

Hur kan det gå så här snett? Jag menar, det måste ju slå runt totalt i hjärnan på någon som på allvar inte har något problem med att döda flera miljoner människor. Om man inte var galen innan, så måste man bli det under tiden. Många tror att det är Hitlers fel att judarna utrotades, och det ligger väl viss sanning i det. Det var trots allt Hitlers “Mein Kampf” som låg till grund för mycket, och det var även han som tog sig till makten. Men när kriget väl hade brutit ut så hade Hitler fullt upp med att hålla reda på styrkor, anfall och nya erövringar.

Det måste varit andra som hade hand om utrotningen, däribland Eichmann som var ansvarig för det hela. Hitler må har varit en elak man, men Eichmann var inte mycket bättre han.

Vad sägs, är det intressant med Mengele nästa gång?

Jag:

• … övergav Linköping för något sämre.
• … började slava på Telia, och tyckte det var rätt kul.
• … blev både halvt utarbetad och deprimerad.
• … var stolt över mig själv för allt jag klarade trots omständigheter.
• … spenderade en vecka i London (och fastnade i säkerhetskontrollerna)
• … besökte Apple Store!
• … gick vidare i livet på ett plan.
• … flyttade tillbaka hem igen.
• … hade världens tjurigaste granne.
• … bestämde mig för att 2009 måste bli bättre än 2008.

Sverige:

• … hamnade i finanskris och alla fick panik och slutade handla saker.
• … (eller Skåne) var med om en traumatisk jordbävning.
• … som vanligt var rätt händelselöst.
• … varslade alldeles för många människor.
• … lyckades införa FRA-lagen trots massiva protester.
• … vägrade sända Filip och Fredriks valvaka via webb-tv.
• … skaffade sig en tandvårdsreform som innebär hela 300 kronor rabatt om året till oss vanliga dödliga Wow!
• … fortsatte att styras av idioter.
• … noterade de sämsta börsresultaten på många år.

Världen:

• … fortfarande inte hade fångat sitt förnuft till fånga.
• … amerikanarna för en gångs skull föregick med bra omdöme då de gav Barack Obama presidentrollen.
• … fortsatte att kriga till många människors olycka.
• … minskade antal adoptioner som genomfördes.
• … genomled ett urtråkigt OS.

Now, kalla mig en pessimist