Bild skapad tillsammans med Johannes och Elin.
Ni förstår budskapet, förhoppningsvis. Och om du använder IE6 är det nu befogat att få dåligt samvete.
Ingen vill ha en maträtt som lagades 2001, eller en tandborste som öppnades 2001 … eller en strumpa som inte har tvättats sedan 2001. Men en webbläsare som som skapades 2001 går tydligen bra.
Logiskt? Nej.
Okej? Nej.
Byte? Ja!
Ondska personifierat
Man skulle kunna tro att en produkt som släpptes för snart åtta år sedan skulle vara historia sedan länge. Men icke! Fortfarande använder uppskattningsvis cirka tio procent av alla användare Internet Explorer 6 (enligt W3C), men förhoppningsvis kommer denna siffra att sjunka och till slut försvinna helt. På webbläsarmarknaden blåser vindarna dessvärre ofta väldigt sakta; de stackars satar som sitter med Internet Explorer 6 vet troligen inte ens om att de använder Internet Explorer 6. Internet Explorer är ju Internet, eller hur? Och Bill Gates är Internets pappa, såklart!
Jag var själv likadan. Jag hade inte en blekaste aning om att det över huvud taget fanns andra webbläsare än Internet Explorer, den tanken hade helt enkelt inte nått mig. Ett ljus tändes i mitt liv den dag då Firefox installerades på min dator. Var det så här Internet skulle upplevas?
Det är okej om man använde Internet Explorer 2001. Och 2002. Och kanske till och med 2003. Men 2009 är det inte okej längre.
Hur ska man då förhålla sig till Internet Explorer 6? Bevisligen tar denna webbläsare upp en massa tid för webbutvecklare/webbdesigners eftersom dess undermåliga stöd för så vitala saker som transparenta png-bilder och ologiskt beteende gör att man tvingas söka sig till speciallösningar för att få till det någorlunda bra för de som faktiskt använder Internet Explorer 6 fortfarande. Tid är pengar, har man fått lära sig sedan barnsben. Är det då logiskt att spendera massa tid på att skapa dessa speciallösningar. Låt mig dra till med ett ”nja”.
Det är uppenbarligen fler som sitter med IE6 än Safari och Opera tillsammans. Då är det lite onödigt att stänga ute dessa tio procent kanske. Min personliga ståndpunkt är att allt ska fungera i IE6, men det behöver inte se tilltalande ut. Snarare tvärtom, det får gärna se mindre tilltalande ut … som en liten indikator på att något är fel på ens webbläsare. Men eftersom jag såklart är ett stort fan av tillgänglighet på webben så tycker jag att det sidorna ska fungera i IE6.
Men, allt handlar såklart om tiden. Och därmed också pengarna. Kanske tycker man inte att det är värt att lägga ned pengar på en åtta år gammal webbläsare? Jag förstår tänket. Mycket beror ju också på vad det är för typ av sida man utvecklar; en statlig myndighets webbplats har ju större krav och förväntningar på sig och en större andel av besökarna kommer troligen använda sig av IE6, än vad en personlig blogg med tio unika besökare i veckan har.
Slutkläm:på ett år har andelen IE6-användare sjunkit från 20 procent till tio. Det bådar gott 
Die IE6, die!
“Jag är inte medlem på Facebook”, säger Fredrik Wikingsson i en intervju.
“Det hedrar dig”, parerar intervjuaren med och ser nästan lite stolt ut.
Varför då? Varför är man en extra bra människa om man väljer att stå utanför crowden?
Det undrar jag. Och det har jag undrat länge. Folk som inte hänger på Facebook (och Twitter, och Bloggy … och alla andra sociala medier som har vuxit sig starka de senaste åren) är stolta över detta, de är annorlunda. Som någon slags desperat önskan om att vara speciella, lite pretentiösa och framförallt genomtänkta. Men vad vinner man på att inte vara medlem på dessa ställen? Ingenting! Det enda som händer är att man blir utan massa smaskig information och dessutom kan man inte, om sådär 50 år, när alla börjar undrar över sociala medier-fenomenet berätta om hur det var. För då satt man och vägrade bli medlem, för det var inte något för dem. För det var något för alla andra.
Jag förstår inte grejen. Indirekt gör sådan mentalitet även att den otroliga stora crowd som faktiskt befinner sig på Facebook och Twitter ska skämmas lite smått. Man har fallit för trycket, blivit som alla andra och därmed sålt sin själ till herr Zuckerberg. Skulle inte tro det.
Alla tjänar på sociala medier (både företagen bakom och de som är medlemmar). Snart kommer företag som är närvarande på Internet och sociala medier gå om de bakåtsträvande företag som vägrar ställa sig i ledet och inse faktum. Man kan ana att människor med samma inställning går samma öde till mötes. Men detta är ju bara hisnande spekulationer, såklart. Men det ligger något i det.
Igår skådade jag detta på blogg.se: s startsida:
Spontan tanke: Gud vad många inlägg det skrivs varje dag! Jag trodde först att det stod elva tusen någonting … men insåg sedan att det står nästan 120 000! Det är ju helt sjukt.
Eftertänksam tanke: Intressant att det “bara” skrivs dryga 150 000 kommentarer (och ja, många kommentarer är nog rätt dryga 
) i förhållande till antalet inlägg.
Lite enkel matematik:
149232 / 119737 = 1.2463.
Nu bloggar inte jag på blogg.se, men om man gör kan man alltså ta med i beräkningen att varje inlägg i GENOMSNITT belönas med 1.25 kommentarer. Det är inte så jättemycket, speciellt inte med tanke på att vissa bloggar (läs: modebloggarna) får många, många, mååånga fler än så per inlägg. Lite konstigt egentligen. Folk borde kommentera mer. Jag menar, kommentarer ger ju glädje för båda parter: reklam för den som kommenterar och förhoppningsvis lite glädje för den som får kommentaren. Comments make the world go around, kinda.
Å andra sidan är det ganska fascinerande att blogg.se fortfarande har så många bloggare med tanke på plattformens egenskaper …
Så, c’mon: webb 2.0:a du också!
Ja, som alla säkert ser så är vitt bytt mot svart och stillastående mot rörligt 
Kvällens aktiviteter har bestått av Photoshop och Jquery, två komponenter som jag älskar högt. Detta resulterade i mitt nya tema som såklart har likheter med mitt gamla då de är baserade på samma kodmallar. Det finns dock en bugg, den som hittar den (det är som att leta efter påskägg) behöver inte skrika för jag är medveten om dess existens
I övrigt har jag inte nämnt att jag nu har haft denna blogg i över ett år. Det måste vara nytt rekord för mig som alltid ska flytta runt och ha mig. I och med detta så bestämde jag mig för att ta reda på hur det egentligen såg ut med kommentarer. Bevisligen vill man alltid ha fler kommentarer än vad man faktiskt får, men å andra sidan kan man inte klandra folk som inte orkar/vill kommentera (eller okej, lite kan man). I topplistan över de som har kommenterat mest ser vi:
Tack!
Sammanlagt har det skrivits 558 kommentarer av 130 unika namn, till mina 184 inlägg (0,5 inlägg/dag, 3 kommentarer/inlägg)
Vad jag själv kan räkna till så har jag haft fyra (fem med detta) teman under året, vilket innebär att ett tema i genomsnitt stannar i tre månader.
Jag har publicerat 137 bilder och 1 video.
Det sökord som har inbringat mest besökare är “flash”, men roligast är “lökallergi” och “billiga priser Ullared”.
Så var det med den saken
Idag när jag surfade runt på the Internet så fick jag syn på den första annnonsen från Google som någonsin har fångat mitt intresse:
Dock kanske fel sorts intresse? Har ju nyss varit höst, dessvärre … 
Igår när jag satt och gjorde lite sökningar på YouTube (bland annat på “penguin babies” …), så råkade jag orsaka ett internt fel på webbplatsen. “Attans!”, tänkte jag. Men när jag såg felmeddelandet blev jag glad. Mycket glad! Jag älskar när företag inte är strikta och tråkiga, för det är … strikt och tråkigt.
När jag idag läste Josefins inlägg tidigare idag så fick jag mig en tankeställare. Tanken rörde Internets omättade storlek, omfattning och innehåll. Det är bakom människans perspektiv att förstå hur mycket data som lagras på alla servrar världen över. Det är så mycket att man förmodligen inte skulle hinna gå igenom allt om man så satt hela dagarna i ett helt liv och försökt. Dessutom växer det hela tiden. Det finns inga gränser. Data tar inte mycket plats, man kan lagra väldigt mycket binär data på, säg 1 gb. Jag har själv svårt att förstå i vilken utrsträckning information görs tillgänglig nuförtiden. Det finns så himla mycket att man nästan blir yr, och samtidigt lite rädd.
Det senaste tillskottet till denna värld är givetvis bloggarna. På bara cirka två år har denna verksamhet växt otroligt mycket, och dagligen skapas det tusentals bloggar. Dock är det inte många av dessa som faktiskt används sedan, eller skrivs i mer än en gång. Men ändå. Det finns ett väldigt stort antal bloggar bara i Sverige, som drivs av vanliga människor, från vanliga hem, i ett vanligt land. Inget utöver det vanliga med andra ord. Vem som helst kan skapa, driva och ha en blogg. Det är inget svårt. Att skapa en blogg går på mindre än en minut, svårare än så är det inte. Detta innebär givetvis en stor möjlighet för oss som individer, och även en stor tillgång för hela befolkningen.
Trots denna omfattning så är det för mig helt ologiskt att det är just modebloggarna som har blivit de största. Eftersom jag själv inte läser modebloggar frekvent, så tänker jag inte nämna några. Men de är många, de är stora, och de drar in pengar. Det finns inte en enda blogg som är bland de största som inte innehåller kläder, smink, dieter eller festande. Inte en enda. Alla de stora bloggarna har inslag av ovanstående. Samtliga publicerar dagens outfit, gårdagens outfit och icke att förglömma: dagens inköp. För det handlas, det sminkas, och det festas. Och det är alltså det här som tilltalar majoriteten av Sveriges yngre befolkning. Hur känns det?
Jag tycker det känns förkastligt.
Detta leder mig utsökt in på min lista över de tre tråkigaste bloggtyperna i blogg-Sverige:
1. Modebloggar
Ingen fråga om saken. Det råder ingen konkurrens whatsoever. Det är modebloggarna som är tråkiga. Dom är ytliga, drar med sig massa osäkra människor ned i gröten och tjänar dessutom massa pengar på att egentligen inte göra något alls. Dessutom finns det inget som är så tråkigt som att läsa om vad någon har på sig … Jag menar, det hade varit mer intressant att veta allt annat om dem, än just vad de har på sig.
2. Personliga bloggar
Nu vill jag inte att någon tar åt sig, men personliga bloggar ÄR tråkiga om man inte känner personen i fråga. Det är sällan man börjar läsa en helt okänd persons blogg, om den ändå bara handlar om personliga tankar och vad den har gjort i helgen. Det händer knappt alls, skulle jag gisssa. För att man ska läsa en personlig blogg ska man antingen känna personen i fråga (eller halvkänna, och vilja snoka), eller så ska personen leva ett väldigt spännande liv. Annars går de bort, åtminstone för mig. Dessutom har dessa bloggar en tendens att alltid säga A men inte B, och det är inte så rolig att hela tiden behöva gissa sig fram till saker. Men som sagt, känner man personen som driver bloggen kan det givetvis vara allt annat än tråkigt.
3. Gravidbloggar
Åh, så tråkigt det kan bli! Om man är gravid blir man nog besatt av att sitta och googla på Internet efter bebisbilder, bebisbloggar, bebisfakta och bebiskläder. Det blir lite som en sekt, de läser varandras bloggar, kommenterar, skriver egna inlägg och förkovrar sig. Skriver om vad bebisen gör just NU, och hur många bristningar dom har fått. Åh! Nej, ytterligare en blogg-kategori jag hoppar. Åtminstone så länge
Nu är det slutanalyserat! I’m on vacation
TIll vänster skådas min senaste Facebook-status
Lovely!
And on vacation I am going
