Nu är det influensatider. Detta år har vi även fått tillökning i form av svininfluensan. Alla får panik; kommer vi dö? Kommer jorden bli alldeles folktom som i “Day after Tomorrow”? Kommer vi, likt dinosaurierna, dö ut hastigt och mystiskt och sedan fascinera framtida Tellus-invånare genom att stå staty på diverse museum? Ja, troligen. Men är det inte lite tidigt! Vi har inte levt än … vi har så mycket kvar att göra …
Bla bla.
Men sen följer diskussionerna om huruvida man ska vaccinera sig eller inte. Och som liten och obildad (ja, nog för att man kan en del om databaser. Men läkare, det är jag inte) homo sapiens sapiens blir man smått förvirrad och faktiskt lite rädd. Rädd främst för att det är omöjligt att skapa sig en netural, objektiv och sanningsenlig bild.
I mitt fall rör det sig av en kombination av Moment 22 och Murphys lag. Och lite hypokondri.
För det första så är jag övertygad om att jag kommer att få svinisen (liksom alla andra mindre trevliga sjukdomar), det är bara en fråga om när. För det andra så kan jag inte göra något för att undvika det: vaccinerar jag mig så får jag kufiska följdsjukdomar av alla konstiga ämnen som finns i vaccinet. Vaccinerar jag mig inte så får jag svinisen och får kämpa för mitt liv i spännande rymdfarkoster kopplad till intressanta maskiner.
Ett sterilt gruppboende kanske vore något. Eller gräva ned sig i ett hål. Eller strunta i vilket. En dag ska man ändå dö.
Vad är det med människor som, på bussen, sätter sig på sätet längst ut trots att innerplatsen är ledigt? Är det något slags aktivt ställningstagande i stil med: “Om någon ska störa mig genom att sätta sig bredvid så får han eller hon minsann bemöda sig med att fråga om jag kan flytta på mig!”. Det är åtminstone det de utstrålar. Få saker i samhället är för mig lika arroganta som just detta beteende. Vad tänker dom? Att de nya passagerarna som har oturen att bo längre från bussens starthållplats minsann inte ska få sitta ned i första taget?
Jag sitter här och försöker verkligen komma på något att skriva om. Jag tänker att det omöjligen kan vara slut på störande saker i vardagen, bilder att publicera eller andra fenomen att hata. Men uppenbarligen är det så för tillfället. Istället tänkte jag delge min senaste upptäckt: jag kan ha/kommer få svininfluensa!
Ja, jag kanske ska tillägga att jag även lider av en annan sak: hypokondri. Listan kan göras lång över sjukdomar jag har haft och har. Blindtarmsinflammation har jag varit övertygad om att jag har haft säkert 556 gånger, diabetes har ser jag dagligen tecken på och jag har aldrig varit så sjuk som när Bonniers Stora Läkarbok gavs ut.
Det senaste tillskottet i samlingen är alltså svininfluensan. Jag läser på Wikipedia:
“Vanliga influensasymptom så som feber och muskelvärk är de vanligaste symptomen, kräkningar och diarré kan också förekomma. Ett sätt att skydda sig själv och andra är att nysa i armvecket och tvätta händerna ofta.”
Feber är svart på vitt ett bevis för att något är fel. Muskelvärk - check! Kräkningar, nej. Men om jag känner efter så mår jag nog lite illa. Diarré, inte direkt. Men när jag tänker och känner efter så … ja, nej, inget kan uteslutas.
Ja, kära vänner, läsare, arbetskollegor och familj! Dör jag i denna hemska sjukdom (eller någon annan) så vill jag åtminstone framhålla att jag påpekade mitt tillstånd, men att det kort och gott avfärdades som hypokondri. Och tvätta händerna som fan!
(Det finns många saker som irriterar mig. Saken jag snart ska berätta om är egentligen bara en enerverande sak i en lång, lång lista över saker som stör mig.)
Vad stör jag mig då på just nu? Jo, alla människor som ska klaga på värmen! Jag menar, det är ju helt okej att klaga på värmen om man även klagar på hur jobbigt det kommer bli med värme redan innan värmen kommer. Det är en helt annan sak. Dessa klagomål är helt klart befogade, till skillnad från de människor som först proklamerar hur hemskt det vore med “ännu en regnig sommar”, men som sedan när den regniga sommaren uteblir klagar som fan på att det är FÖR varmt. Samma människor som tjatar om hur mycket de saknar sol, hur deprimerade de blir av regn och att det minsann är sol nu när de inte har semester (av någon oförklarlig anledning skulle alltså vädergudarna ta hänsyn till när varje individ har semester). Det verkar onekligen omöjligt att tillfredsställa dessa “soltörstande” människor: vill de ha sol eller vill de inte ha sol?
Alltså, tjatar man hela tiden om hur trevligt det är med bra väder och hur mycket man saknar en solig sommar: klaga då fan inte när det väl blir varmt! Antingen så ber man om sommar, eller så gör man det inte. Nu har ni fått det ni vill ha; svett, olidlig värme och klibbighet. När blir ni nöjda? 
Själv sitter jag inne och tjurar, precis som vanligt 
Snööö 
