Soph

Bloggen har varit död ett tag - vad har hänt sen sist?

För det första jag har jag fått jobb (ja, det är sant!). “Webbutvecklare med grafisk profil”, är min officiella benämning, och den säger väl även en del om vad jag jobbar med. Grafik och teknik, helt enkelt! ASP.NET/C#, Javascript, XHTML, CSS och lite databaser blir det Kul!

För det andra så har jag skaffat mig en lägenhet (ja, det är sant!). Det var onekligen på tiden, och även detta roligt. Det blev en tvåa, och inflyttning sker i sommar.

Och för det tredje, så … har jag gjort ett nytt tema åt bloggen, och det är även samma tema som ni ser just nu!

Nå, inte illa va?

För 199 kr blir denna fleece-tröja din. Finns här.

Eftersom man såklart måste bli en bra hemmafru förr eller senare, så inledde jag idag mina förberedelser inför detta. Män kan ju trots allt inte laga mat, tvätta, städa och mata barn. Det är ju fakta och inte alls en snedvriden bild Så är det!

Dagens mästerverk: pizzasallad!

Vill man gå på date med en Soph så är det alltså detta som erbjuds i dagsläget. Sämre saker har i alla fall jag blivit bjuden på vid sådana tillfällen, och by saying that så vet ju inte aaalls typ alla vem som bör ta åt sig …

- Oops, fel kod … hehe, sa kassörskan när jag slentrianmässigt hade gjort ett halvdant försök att slå min ack så inövade bankkorts-kod (men bevisligen misslyckats fatalt).
- Ja, det är så det blir ibland när man plockar upp bankkort på gatan, alltid samma bekymmer att lära sig alla nya koder … , sa jag och försökte av någon oförklarlig vara halvrolig i en redan dödsdömd situation.
- Eh, jaa … svarade hon tveksamt och kollade på mig.

Sedan följer ett minspel som är omöjligt att återge varken i text eller bild. Men jag försökte antyda att jag minsann inte tog andras bankkort. Skulle jag?! Jag lämnade för sjutton in en hundralapp till rektorn som jag hittade i korridoren på högstadiet, när jag gick i typ åttan. Och det är en helt sann historia, och borde fungera som bevismaterial i alla möjliga tänkbara försök där det ska utredas om objektet i fråga är av ärlig kaliber eller inte.
Men det är ju inte sådana historier man börjar berätta när kön börjar ringla sig milslång bakom en i kön på Konsum, en söndagskväll i oktober.

Jag satt och målade och tänkte inte direkt på vad som flödade ur högtalarna. Det var en ganska fin stund utan några större händelser. Men då hände det - “Ta undulaten” börjar spela i högtalarna. Det är en av de konstigaste låtarna jag någonsin hört.

Så som titeln avslöjar så handlar den om en undulat. Stenmarck sjunger bland annat:

“Om du trodde jag skulle ångra mig ringa och prata
Gråta och be snälla ta mig tillbaka nu, så tror du fel.
För jag har det så bra som en man någonsin kommer att ha det
Luften är fri och jag älskar att vara det men du, ge fågeln mat
Ge undulaten mat”

Slutsatsen är alltså att undulaten ska ha mat. Han har (troligen) precis gjort slut med sin tjej och denne plockar på sig gemensamma ägodelar, däribland denna jävla fågel. Och mat, det ska den ha.

Och tur är kanske det. Man hade ju blivit orolig för fågeln annars - skulle den svälta ihjäl under den gamla flickvännes regim? Ja, man kan endas spekulera i hur långt fågelns liv skulle bli om inte han såg till att den fick mat.

Men ändå är det ju en vanlig låt om ett uppbrott. Fast ändå ganska ovanlig. Istället för att böla på om att inget kommer bli det samma, att det finns saker han inte kan göra utan henne (utan de mest uppenbara då, höhö) och  att hon minsann alltid kommer ha en plats i hans hjärta så tjatar han om undulaten.

Intressant.

“Det är aldrig ens fel att två bråkar”, brukar man säga och sucka lite smått åt två bråkande parter. Men är det verkligen så?

Desto mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur grymt missvisande uttrycket i fråga är. Jag skulle vilja påstå att det i allra högsta grad oftast är ens fel att två bråkar!

Okej okej, jag inser att det aldrig skulle vara ett bråk om inte den angripne parten skulle nappa på angripandet och bråka “tillbaka”, men kan man då säga att det är dennes fel? Knappast! Bara för att någon kastar en vattenmelon i huvudet på mig, kallar mig för “kapitalist!” (ja, det är typ det värsta man kan bli kallad …) och därefter dränker min dator i vatten … så ska jag tycka att det är helt okej? Utan att reagera? Utan att möta dessa högst förnedrande ageranden med motsvarande medicin? Nej, låt mig citera en unge jag hörde på TV för ett tag sen:

“Mamma säger att jag får slå dig om du slår mig först.”.

Jag menar givetvis inte att man nödvändigtvis SKA slå den som slog en först, men om man gör så kan man väl knappast anse att det är dens fel att det finns ett bråk? Nej nej … det är nästan alltid ens fel att två bråkar. Fst det krävs ju två inblandade parter för att det ska bli ett bråk, förstås. Men någon står ju oftast som ensam ansvarig för att bråket över huvud taget existerar. Armen!

Om ens pojkvän (eller egentligen vilken man som helst i ens närhet) skulle ha den här eller den här bilden som bakgrundsbild på datorn så skulle man ju tjura ihop totalt och kalla honom för något av följande alternativ:

1. Äckel
2. Sexist
3. Är-det-så-du-vill-att-tjejer-ska-se-ut-ditt-svin

Men om jag istället skulle ha den här eller den här som bakgrundsbild på min dator så skulle det ju vara en annan femma. Eller hur? Då hade inte männen haft någon rätt alls att bli sura Mouhaha.

Så här säger Wikipedia:

“Dubbelmoral är en informell beteckning på att förespråka andra moraliska principer än de man tillämpar i sitt eget liv.”

Detat känns som ett typexempel på dubbelmoral, and I like it

En typ sjuårig kille klampar fram till tanten i kassan (som är fullt upptagen med en annan kund) på ICA och utropar:
- NU ÄR JAG ARG!
- Jaha … ? säger tanten i kassan
- Ja! Jag pantade TRE burkar i pantautomaten, men ändå fick jag bara EN krona i pant! Jag skulle fått EN OCH FEMTIO!

Efter detta följde en lååång förklaring på att burkarna kanske var utländska, skadade eller helt enkelt pantfria. Men då kände jag mig dum och vågade inte stå kvar och lyssna mer.