Soph

En fråga som man förr eller senare måste ta ställning till är om man ska bli medlem på Facebook eller ej. De flesta blir medlemmar vid detta vattenhål utan några vidare skrupler, och börjar direkt att spamma ut vänförfrågningar till gamla ridkompisar, före detta chefer och morföräldrar. Andra är lite mer återhållsamma och är inte helt säkra på att de verkligen vill finnas där alla andra finns (se konformism) och kan se en (sanning med modifikation).

Nästa fråga blir vem man ska vara vän med. Vänner, okej. Syskon, okej. Övriga människor man känner, okej. Ens chef? Tveksamt (å andra sidan kan det ju ge konstiga signaler att neka dennes förfrågan …). Ens mamma?! Nja …

Mamma <3 son

Nja. Jag har tänkt mycket på det här efter att min mor antyder att Facebook minsann verkar vara the shit. Jag har hela tiden sagt att jag aldrig skulle acceptera hennes vänförfrågan om en sådan damp ned hos mig. Aldrig. Det hade inte känts okej. Facebook är minsann en värld där föräldrar inte existerar, på samma sätt som att det hade känts himla konstigt om ens mamma fanns på Lunarstorm på tiden det begav sig.

Men efter att ha låtit detta tankesätt regera ett tag i min hjärna så har jag smält lite. Jag ser hur massa föräldrar blir medlemmar och gladeligen kommenterar sonens/dottens status tillsammans med sonens/dottens övriga bekanta. Kanske är det inte så farligt? Argumentet “Har man inget att dölja så borde man inte bry sig” håller sällan, ej heller i detta fall. Det handlar inte om att man har 78 hundar begravda, utan helt enkelt att lite privacy inte är fel.

Men whatever. Nu är man vän med så många att det inte går att tänka så här mer. Man har valet att bli en “offline homo sapiens sapiens”, eller en fullskaligt “online homo sapiens sapiens”. Jag väljer nog det senare.