Soph

Tårtgeneralen (2009)

Har slutligen slutfört läsningen (lyssningen) av Filip och Fredriks senaste verk “Tårtgeneralen“. Efter att ha lyssnat på “Två nötcreme och en moviebox” så var det ett givet val att välja just ljudboken. Inte för att jag egentligen tror att de skriver dåligt, då båda är begåvade på många sätt, men det finns något speciellt i att lyssna på vad dessa två herrar har att säga istället för att läsa det. Jag lyssnar ännu på nötcreme:n flera gånger i månaden, om och om igen. Den är så fantastiskt bra!

Vad tycker jag då om Tårtgeneralen? Levde den upp till mina förväntningar?
Svaret är nej, det gjorde den inte. Med tanke på hur mycket jag älskar deras föregående bok (Två nötcreme och en moviebox) så hade jag givetvis skyhöga förväntninar på Tårtgeneralen. Nästan ohälsosamt höga, faktiskt. Och då är det ju som upplagt för att man ska bli besviken, och så blev det också.

Men jag vill däremot inte förskingra att boken är bra. Att det är en välskriven och intressant roman, som helt klart får mer än godkänt. Historien om Hasse P. tar sin början i inledningen av 1980-talet i mellansveriges Köping (Filip Hammars hemstad, för övrigt). Köping har precis blivit av med IKEA till förmån för grannstaden Västerås, något som tar musten ur många Köpingbor. Hasse P. är nyinflyttad i staden och försöker desperat att göra sig till en profil; någon man vänder sig till när man vill ha roligt. Han ser sin chans när Jan Guillou utser Köping till “Sveriges tråkigaste stad” på TV. Så fick det ju bara inte gå till! Hasse får en idé: han ska bygga världen största smörgåstårta och därmed sätta Köping på världskartan.

“Tårtgeneralen” är en historia om en man som egentligen bara vill bli någon eller något, helst båda. Det är även historia om en stad som också bara ville bli något annat än “Sveriges tråkigaste stad”. Vad som helst, bara inte tråkigast. Det är en historia om invånarna i Köping, och relationerna dessemellan. Det är en historia som jag kan tänka mig att lyssna på igen. För den är bra.

Jag ger den 3/5