Soph

“Jag är inte medlem på Facebook”, säger Fredrik Wikingsson i en intervju.
“Det hedrar dig”, parerar intervjuaren med och ser nästan lite stolt ut.

Varför då? Varför är man en extra bra människa om man väljer att stå utanför crowden?

Det undrar jag. Och det har jag undrat länge. Folk som inte hänger på Facebook (och Twitter, och Bloggy … och alla andra sociala medier som har vuxit sig starka de senaste åren) är stolta över detta, de är annorlunda. Som någon slags desperat önskan om att vara speciella, lite pretentiösa och framförallt genomtänkta. Men vad vinner man på att inte vara medlem på dessa ställen? Ingenting! Det enda som händer är att man blir utan massa smaskig information och dessutom kan man inte, om sådär 50 år, när alla börjar undrar över sociala medier-fenomenet berätta om hur det  var. För då satt man och vägrade bli medlem, för det var inte något för dem. För det var något för alla andra.

Jag förstår inte grejen. Indirekt gör sådan mentalitet även att den otroliga stora crowd som faktiskt befinner sig på Facebook och Twitter ska skämmas lite smått. Man har fallit för trycket, blivit som alla andra och därmed sålt sin själ till herr Zuckerberg. Skulle inte tro det.

Alla tjänar på sociala medier (både företagen bakom och de som är medlemmar). Snart kommer företag som är närvarande på Internet och sociala medier gå om de bakåtsträvande företag som vägrar ställa sig i ledet och inse faktum. Man kan ana att människor med samma inställning går samma öde till mötes. Men detta är ju bara hisnande spekulationer, såklart. Men det ligger något i det.