Senaste kreationen från The Soph Studios. Referens här (tjuvkolla inte innan).
Aladdin-ask
Öppnandet av en ask med Aladdin ger onekligen flashbacks av känslan som infann sig då man tvingades fatta ett för livet avgörande beslut: gymnasievalet.
När man som nybliven niondeklassare blickade ut över det hav av gymnasieprogram, inriktningar och kurser som kommunen hade att erbjuda kände man sig aningen vilsen, upprymd och ambivalent. Känslan av att det fanns så många möjligheter att det blev jobbigt infann sig för första, men inte sista, gången i livet. Om man, precis som jag, är en seriös människa så tänkte man givetvis att livet skulle ta slut om man råkade välja “fel” linje. Det gällde att välja något som både var roligt, spännande och som skulle bringa en goda möjligheter att studera och därmed kanske bli “the first one in my family to graduate from college”.
Jag vågar påstå att samma sak gäller en Aladdin, om än kanske i lite mindre proportioner. Det finns så många olika och framförallt goda chokladbitar att välja på att själva urvals-situationen blir tämligen pressad (speciellt med tanke på att världen verkligen stannar när första personen ska välja - vilken ska han/hon ta? Notera hur min scenskräck sätter in redan här). Man är ju vid denna höga ålder (21 år) medveten om att nästa gång asken når ens plats så kommer ett visst antal chokladbitar, oftast de mest åtråvärda, vara borta. Därför är det första valet alltid mest avgörande för hur nästa varv ska te sig, och så vidare och så vidare.
Får jag chansen att välja först (vilket sällan händer eftersom jag är mellanbarn) så tar jag alltid chokladbiten som är placerad i askens centrala parti: den mittersta. I skrivande stund (november, 2009) så finns där (”finns där” är skånskt!) en vit och hög boll beståendes av vit choklad.
Ett ord: mums (till den vita chokladbollen alltså, inte skånska. Gud bevare mig)!
Aladdin med inringade kärsbär
Om det första valet är intressant, så är det nästan ännu mer intressant att ta reda på VEM som kommer äta upp “Körsbär i likör“. Okej, okej, om man äter den när alla andra är slut, i något slags desperat tillstånd när i princip vad som helst hade kunnat fylla behovet av socker. Men att välja den … ? Nej, det är inte logiskt. Men missförstå mig rätt; jag blir ju givetvis glad om någon väljer denna bit då den är groteskt äcklig. Jag ställer mig mer frågan till vem som egentligen tycker att den är god.
Egentligen tycker jag att hela grejen med att ha EN Aladdin på en hel familj är aningen föråldrad. Dagens samhälle präglas ju av både överkonsumtion och övervikt, varför kan inte staten helt enkelt ge varje invånare varsin Aladdin några dagar innan jul? Då skulle vi slippa en hel del ambivalens och onödiga dispyter. Och inlägg som detta.
Vad är din relation till Aladdin?
Jag syftar då främst på chokladen, men har du någon spännande relation till personen Aladdin så lyssnar jag gärna även på denna.
Har idag roat mig med att uppdatera detta, detta och detta inlägg bara för att dess tidigare undermåliga kvalitet störde mig väldigt mycket.
Nu är det dock andra bullar. De är inscannade på riktigt vis på riktigt tryckeri vilket förhoppningsvis gör att de återges lite bättre. Det är minsann alltid svårt att återge sådana här saker på bild, det blir liksom aldrig så som det ser ut egentligen. Klicka på bilderna så uppenbarar sig en jääättestor bild. Ganska stor i alla fall.
But we’re trash, you and me,
We’re the litter on the breeze,
We’re the lovers on the streets,
Just trash, me and you,
It’s in everything we do,
It’s in everything we do …