“Det är aldrig ens fel att två bråkar”, brukar man säga och sucka lite smått åt två bråkande parter. Men är det verkligen så?
Desto mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur grymt missvisande uttrycket i fråga är. Jag skulle vilja påstå att det i allra högsta grad oftast är ens fel att två bråkar!
Okej okej, jag inser att det aldrig skulle vara ett bråk om inte den angripne parten skulle nappa på angripandet och bråka “tillbaka”, men kan man då säga att det är dennes fel? Knappast! Bara för att någon kastar en vattenmelon i huvudet på mig, kallar mig för “kapitalist!” (ja, det är typ det värsta man kan bli kallad …) och därefter dränker min dator i vatten … så ska jag tycka att det är helt okej? Utan att reagera? Utan att möta dessa högst förnedrande ageranden med motsvarande medicin? Nej, låt mig citera en unge jag hörde på TV för ett tag sen:
“Mamma säger att jag får slå dig om du slår mig först.”.
Jag menar givetvis inte att man nödvändigtvis SKA slå den som slog en först, men om man gör så kan man väl knappast anse att det är dens fel att det finns ett bråk? Nej nej … det är nästan alltid ens fel att två bråkar. Fst det krävs ju två inblandade parter för att det ska bli ett bråk, förstås. Men någon står ju oftast som ensam ansvarig för att bråket över huvud taget existerar. Armen!
5 kommentarer
Det hela beror ju på hur allt startar! Den kan vara en tredje part som startar ett bråk mellan dom andra två parterna! det finns nog lika många sätt som det finns människor
Ja, det där med att en annan kan starta bråk mellan två (tänker spontant på klassikern med en tjej som startar ett bråk mellan två aspirerande killar :D) andra tänkte jag inte ens på
Det var en bra poäng.
Det måste det väl vara, för om jag knuffar till dig kan du ju göra ett val, antingen knuffar du till mig eller du vänder du och går därifrån
Fast o andra sidan är jag nog jobbskadad.. GIVETVIS är det den förstas fel allting! (säg ingenting till mina elever)
Ofta är det väl så att det finns en anledning till att kasta en vattenmelon i huvudet på någon. Det känns inte som att det är så ofta som det sker oprovocerat, om det inte är ett nån unge med någon sån där konstig bokstavssjukdom (damp, adhd)
Usch, så kanske man inte får säga. Fy på mig
Det känns som att det är lite både och där.
När ett bråk uppstår så måste man ju vara två personer.
Alla har ett val om någon annan gör något dumt, antingen så börjar man bråka om det eller så struntar man i det.
Ibland har man dock inget val utan man måste kasta tillbaka och då är snarare bådas fel än ens.
Vad tycker du?