Soph

- Oops, fel kod … hehe, sa kassörskan när jag slentrianmässigt hade gjort ett halvdant försök att slå min ack så inövade bankkorts-kod (men bevisligen misslyckats fatalt).
- Ja, det är så det blir ibland när man plockar upp bankkort på gatan, alltid samma bekymmer att lära sig alla nya koder … , sa jag och försökte av någon oförklarlig vara halvrolig i en redan dödsdömd situation.
- Eh, jaa … svarade hon tveksamt och kollade på mig.

Sedan följer ett minspel som är omöjligt att återge varken i text eller bild. Men jag försökte antyda att jag minsann inte tog andras bankkort. Skulle jag?! Jag lämnade för sjutton in en hundralapp till rektorn som jag hittade i korridoren på högstadiet, när jag gick i typ åttan. Och det är en helt sann historia, och borde fungera som bevismaterial i alla möjliga tänkbara försök där det ska utredas om objektet i fråga är av ärlig kaliber eller inte.
Men det är ju inte sådana historier man börjar berätta när kön börjar ringla sig milslång bakom en i kön på Konsum, en söndagskväll i oktober.

Idag är det lördag. Det förväntas och helt enkelt antas att man vid denna tid är hemkommen från en hårt festande kväll och därmed planerar att inta lite “fyllekäk” (med detta menar man något som innehåller både transfett, kalorier och salt, något som är svårt att uppnå utan att på något sätt blanda in potatis). Och inte ens jag kan förneka att detta är gott efter lite (mycket) alkohol. Men i alla fall. Detta inlägg ska inte handla om alkohol, något som soph.se och alla subdomäner GIVETVIS tar avstånd från . Det, och Allians för Sverige. Och Bill Gates. Och några till, t ex alla personer på min inofficiella bitch-lista (om någon känner sig träffad så, hör av dig! Vi kanske kan förhandla om din plats på denna lista) samt min lärare i Matematik B (jag kunde här valt att bifoga en länk till dennes adress med tillhörande karta, men väljer att avstå) som var så förbenat trångsynt och gav mig ett VG. Inte okej!

Nu känner jag att jag ständigt leder mig själv in i frestelse, något som i det här fallet symboliseras av de klassiska sidospåren som tenderar att ta uppmärksamhet från det möjligen undernärda ämnet som inlägget egentligen var ämnat att handla om. Ämnet var ju för sjutton hur min dag har varit, vad kan vara mer intressant än det? Svaret är ju förmodligen att det mesta är mer intressant än detta, även om jag vågar påstå att jag skulle kunna få min dag att låta väldigt mycket mer upphetsande än vad den egentligen var. Det är det fina med en blogg. Man kan vinkla allt - och detta helt utan någon som helst övervakning! Tänk om jag egentligen är en hårt festande blondin med bröst och läppar vars storlek inte riktigt harmonierar med den anatomi man fick lära sig i kursen Teckning och Måleri på gymnasiet samt driver en annan blogg samtidigt där jag skriver om alla fester, killar och helrör som florerar i mitt liv. Det hade varit en paradox. Och jag har förvisso alltid hävdat att jag är en stor, stor paradox. Men är jag en så stor paradox? Svaret får ni (kanske) efter reklamen!

Infoga här själva reklamer om blekningständer för tänder, mensskydd, Nutrilett och Singing Bee Celeb.

Svaret är givetvis ett nej! Jag dementerar alla anklagelser. Om någon blondinblogg hävdar ha någon som helst koppling till denna blogg så far alltså denna blogg med osanning. Men jag skulle nog inte ta så illa upp. Det skulle snarare vara väldigt intressant och fascinerande, och framförallt undrar man ju vad denna människa skulle få ut av det hela.

Så här skulle jag kunna hålla på i en evighet, men let’s face it: vem finner det intressant? Vem får ut något som helst av att läsa det här? Inte ens jag känner att det blir roligt att, när jag är typ 80 år, se tillbaka på år 2009 och inse att det var det här jag skrev och framförallt roade mig med. Det kommer snarare bli en ångestladdad aktivitet som jag kanske tvingar mig igenom i kombination med ett glas väl avvägt whiskey (ja alltså, om jag vid denna ålder har tagit det stora steget från Pepsi Max till whiskey, något jag starkt betvivlar). Kanske är det bättre att ta det där helröret först - sedan läsa. Å andra sidan, innebär det att jag på något kufiskt och högst oväntat sätt då har förvandlats till den blondin jag så tog avstånd från på tiden det begav sig? Ja, kanske. Håret lär ju vara ljusare i alla fall. Brösten kommer nog inte vara större, men troligen längre. Och läpparna … läpparna kommer vara i en grå/blå-nyans och troligen ganska frasiga.

Det blir nog en fin och harmonisk stund. Det ska så bli roligt att bli gammal, grå och dassig och se tillbaka på min dekadenta, ambivalenta och framförallt paradoxala ungdom. Lite valium kanske man får fjäska sig till dock.

PS. Kanske kommer inget jag gör att bli “vanligt” och “sketet”. I alla fall inte om jag får återge det. Min begravning kan nog komma att bli väldigt vanlig och sketen dock, något jag inte tar illa upp för alls. Men det är ju en helt annan historia. DS.

A3 är format, cirka 20 timmar är tiden och här är förlagan.

Det här är den svåraste bild jag någonsin har målat rent tekniskt. Stundtals undrade jag vad fan jag hade gett mig in på. Det gör jag nog lite än.

Jag har själv inte sett Star Wars (plats för skratt/hån/suckar). Jag säger det igen: jag har inte sett en enda Star Wars-film. Det är sant! Vad mitt människovärde uppgår till efter detta erkännande vet jag inte. Troligen sjönk det rejält, men så ligger landet. (Enda anledningen till att denna bild kom till världen var helt enkelt en up coming födelsedag.)

Det känns ungefär som när jag år 2007 fortfarande inte hade sett de omtalade Sagan om Ringen-filmerna. Man fick knappt vara svensk medborgare om man inte hade sett dem.

Citat som “Luke, I am your father” (vilket visade sig vara felaktigt när jag gjorde lite research inför detta inlägg) och “May the force be with you” har man ju dock hört en del om. Jag kan absolut ingen bakgrundsfakta till citaten, men en gång gav jag mig in på det mycket farliga området att använda dessa citat. Jag blev genast mentalt nedslagen och frågan “Har du ens sett Star Wars?” dök upp snabbare än jag trodde. När svaret blev uppenbart så kom nästa slag, killen i fråga sa:

“- Jag tycker inte du får använda Star Wars-citat om du inte har sett filmerna.”

Says it all! Men Star Wars och Sagan Om Ringen är ju känsliga grejer för those obsessed souls. Tydligen.

Jag satt och målade och tänkte inte direkt på vad som flödade ur högtalarna. Det var en ganska fin stund utan några större händelser. Men då hände det - “Ta undulaten” börjar spela i högtalarna. Det är en av de konstigaste låtarna jag någonsin hört.

Så som titeln avslöjar så handlar den om en undulat. Stenmarck sjunger bland annat:

“Om du trodde jag skulle ångra mig ringa och prata
Gråta och be snälla ta mig tillbaka nu, så tror du fel.
För jag har det så bra som en man någonsin kommer att ha det
Luften är fri och jag älskar att vara det men du, ge fågeln mat
Ge undulaten mat”

Slutsatsen är alltså att undulaten ska ha mat. Han har (troligen) precis gjort slut med sin tjej och denne plockar på sig gemensamma ägodelar, däribland denna jävla fågel. Och mat, det ska den ha.

Och tur är kanske det. Man hade ju blivit orolig för fågeln annars - skulle den svälta ihjäl under den gamla flickvännes regim? Ja, man kan endas spekulera i hur långt fågelns liv skulle bli om inte han såg till att den fick mat.

Men ändå är det ju en vanlig låt om ett uppbrott. Fast ändå ganska ovanlig. Istället för att böla på om att inget kommer bli det samma, att det finns saker han inte kan göra utan henne (utan de mest uppenbara då, höhö) och  att hon minsann alltid kommer ha en plats i hans hjärta så tjatar han om undulaten.

Intressant.

Min mamma ringde mig just. Klockan var 12:57 och givetvis tar det emot att erkänna att jag inte direkt var klarvaken, för att linda in det på ett lite snyggare sätt. Jag sov, helt enkelt.

Men eftersom jag är mycket väl medveten om att min mamma vet att jag skulle kunna sova vid denna tid så försökte jag tänka fort.

“Hallå, hallå“, sade jag högt för mig själv för att inte låta lika rostig som en inrökt pensionär. “Hej hej!” sade jag återigen, denna gång med stor inlevelse.. Signalerna gick och jag insåg att här blir det inga barn gjorda (ja alltså, inte bokstavligt talat). Nu måste jag svara. Jag samlade så mycket mod som man hinner samlaa under en halv mikrosekund och hörde mig själv sedan utbrista ett oväntat glatt “Hej!“.

- Hej , svarade hon följt av ett “Vad gör du?”
- Ehm, inte så mycket, svarade jag med förhoppningen att det inte skulle märkas att ringsignalen hade väckt mig ur min koma.
- Sov du? hörde jag henne säga.

OM JAG SOV?! Skulle jag? Klart jag inte gj…

Men jo. Klart jag gjorde. Och eftersom jag är fascinerande dålig på att ljuga fick det bli sanningen (anledningen till att jag valde just ordet “fascinerande” är givetvis för att det är fascinerande att man efter 21 år som tjej fotfarande inte kan ljuga. Tjejer anses ju vara mästare på detta. Män försöker också, men är oftast inte lika talangfulla).
Damn!

Dagens tips från mig är med andra ord att inte låta någon lära känna dig eller veta något om dig. Alternativt att man stänger av sin telefon när man sover.

(Men då hade jag missat some good food.)

Nu är det influensatider. Detta år har vi även fått tillökning i form av svininfluensan. Alla får panik; kommer vi dö? Kommer jorden bli alldeles folktom som i “Day after Tomorrow”? Kommer vi, likt dinosaurierna, dö ut hastigt och mystiskt och sedan fascinera framtida Tellus-invånare genom att stå staty på diverse museum? Ja, troligen. Men är det inte lite tidigt! Vi har inte levt än … vi har så mycket kvar att göra …

Bla bla.

Men sen följer diskussionerna om huruvida man ska vaccinera sig eller inte. Och som liten och obildad (ja, nog för att man kan en del om databaser. Men läkare, det är jag inte) homo sapiens sapiens blir man smått förvirrad och faktiskt lite rädd. Rädd främst för att det är omöjligt att skapa sig en netural, objektiv och sanningsenlig bild.

I mitt fall rör det sig av en kombination av Moment 22 och Murphys lag. Och lite hypokondri.

För det första så är jag övertygad om att jag kommer att få svinisen (liksom alla andra mindre trevliga sjukdomar), det är bara en fråga om när. För det andra så kan jag inte göra något för att undvika det: vaccinerar jag mig så får jag kufiska följdsjukdomar av alla konstiga ämnen som finns i vaccinet. Vaccinerar jag mig inte så får jag svinisen och får kämpa för mitt liv i spännande rymdfarkoster kopplad till intressanta maskiner.

Ett sterilt gruppboende kanske vore något. Eller gräva ned sig i ett hål. Eller strunta i vilket. En dag ska man ändå dö.

Jag skulle inte säga att jag tröttnar överdrivet snabbt. Kanske lite snabbare än genomsnittet. Men mest handlar det om ett onormalt stort intresse för webbdesign. Skulle jag tro.
Nu har jag alltså gjort om lite igen. Det är förvisso inte frågan om något helt nytt utan snarare bara en liten uppgradering.

“Det är aldrig ens fel att två bråkar”, brukar man säga och sucka lite smått åt två bråkande parter. Men är det verkligen så?

Desto mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur grymt missvisande uttrycket i fråga är. Jag skulle vilja påstå att det i allra högsta grad oftast är ens fel att två bråkar!

Okej okej, jag inser att det aldrig skulle vara ett bråk om inte den angripne parten skulle nappa på angripandet och bråka “tillbaka”, men kan man då säga att det är dennes fel? Knappast! Bara för att någon kastar en vattenmelon i huvudet på mig, kallar mig för “kapitalist!” (ja, det är typ det värsta man kan bli kallad …) och därefter dränker min dator i vatten … så ska jag tycka att det är helt okej? Utan att reagera? Utan att möta dessa högst förnedrande ageranden med motsvarande medicin? Nej, låt mig citera en unge jag hörde på TV för ett tag sen:

“Mamma säger att jag får slå dig om du slår mig först.”.

Jag menar givetvis inte att man nödvändigtvis SKA slå den som slog en först, men om man gör så kan man väl knappast anse att det är dens fel att det finns ett bråk? Nej nej … det är nästan alltid ens fel att två bråkar. Fst det krävs ju två inblandade parter för att det ska bli ett bråk, förstås. Men någon står ju oftast som ensam ansvarig för att bråket över huvud taget existerar. Armen!