Soph

Här skulle det varit en fyllig text om något intressant ämne. Troligen skulle det lukta viss bitterhet. Det skulle kanske vara lite roligt. Jag skulle kanske läsa igenom det och tänka “Men Soph …” eller kanske “Men Soph?!”. Andra skulle kanske sucka, vissa skulle också tänka “Men Soph …” eller “Men Soph?!”. Men vad inlägget exakt skulle handla om vet jag inte, och inte kan jag försöka skriva det för jag målade precis naglarna och det är faktiskt himla svårt att skriva på ett någorlunda effektivt sätt när man måste tänka på att inte belasta naglarna under själva torkningsprocessen.

Att måla naglar är sannerligen inte något för sådana som mig: otålighet, slarvighet och chansande personlighet är inga egenskaper som värderas högt när det kommer till att pynta de ack så nödvändiga naglarna med valfri färg (i mitt fall en diskret genomskinlig grej, men ändå. Om man råkar vidröra så kan man få naglar med en struktur som kan liknas vid alperna). Edit! Ironiskt nog inträffade detta debacle precis när jag hade avslutat föregående mening.

I övrigt är nagelmålande ett kul tidsfördriv. Men man ska inte glömma att köpa sånt där medel som tar bort lacket, för ödestigra misstag sker hela tiden: till exempel den där gången jag fick för mig att ligga på rygg och måla naglarna och istället råkade droppa en droppe lack i halsen. Det sved en del och kändes lite konstigt i halsen. Men mest av allt kände jag mig intelligens,- och omdömesbefriad.

Vad är det med människor som, på bussen, sätter sig på sätet längst ut trots att innerplatsen är ledigt? Är det något slags aktivt ställningstagande i stil med: “Om någon ska störa mig genom att sätta sig bredvid så får han eller hon minsann bemöda sig med att fråga om jag kan flytta på mig!”. Det är åtminstone det de utstrålar. Få saker i samhället är för mig lika arroganta som just detta beteende. Vad tänker dom? Att de nya passagerarna som har oturen att bo längre från bussens starthållplats minsann inte ska få sitta ned i första taget?

Jag drömmer alltid saker, och det är nästan alltid invecklade saker. Det brukar inte direkt handla om att jag går till ICA och handlar ett paket mjölk eller att jag tar bilen och kör till A6 och inget anmärkningsvärt händer på vägen - nej. Istället brukar det handla om att rädda världen, åka i rymden eller att hela ens familj dör. Harmoniskt, kan man tycka.

Inatt till exempel, så drömde jag att vi precis hade tagit studenten från gymnasiet. Vi var på den så kallade studentfesten på kvällen, iförda vita kläder, tjusiga mössor och glatt humör. Jag får för mig att ringa en gammal klasskompis av manlig kulör (möjligt att vi hade intagit en och annan starkare dryck) varpå han svarar som om vi vore bästisar (vilket vi verkligen inte var). På grund av sekretess utelämnar jag namnet, men det är nog inte så många som vet vem han är ändå. Just när stämningen är som bäst så klampar Mula in i rummet iförd något som närmas kan liknas vid en Sverigedräkt och utbrister (i en hög och stark ton):

- JAG FICK INTE EN ENDA PRESENT AV MINA FÖRÄLDRAR! ELLER AV NÅGON ANNAN!

Efterföljande scenario är givetvis att Mula börjar störtlipa på plats, varpå alla försöker trösta (och så fick vi nog lite dåligt samvete över att vi dels inte hade gett henne något, och dels för att vi själva faktiskt hade fått en del presenter under dagen). Hon fortsätter:

- Ingenting fick jag! Inte ens ett jävla bokmärke!

Vi försöker febrilt få henne att tystna, allt för att rädda den redan förstörda feststämningen. Hela lokalen har tystnat, inklusive musiken, och alla står och tittar på en rödgråten liten Mula. Vi drar av henne Sverigedräkten och under där finns en väldigt vacker turkos klänning. Nu, tänker vi. Nu måste hon ju bli glad. Men icke:

- Till och med klänningen är ful! säger hon och börjar gå mot ytterdörren.

Jag inser att det är på plats med en komplimang.

- Mula! ropar jag och blickarna vänds på en gång mot mig istället.

Mula reagerar, vänder sig om och tittar på mig. Jag yppar:

- Det kunde varit värre - det kunde varit en ful människa i också.

Något har hänt med mig. Låt mig att dra en anekdot:

När jag skrev inlägget “Kom ihåg att jag har varnat er” så tänkte jag att det skulle passa bra med en liten illustration av en gris. För det första fick jag Googla “gris” = jag hade tappat en av människans största och starkast drivande insikter, dvs. att måla grisar. De är ju en symbol för allt hemskt (och därmed en symbol för alla män)! Hur som helst, gladeligen satte jag igång att måla debaclet som vissa skulle kalla för något fint. När jag var färdig så skulle jag spara (ja, även om man räknar in hur mycket datornörd jag faktiskt är så förundras man över hur sällan jag sparar saker/tar backup osv.), men då hänger sig programmet! “Lysande!“, tänkte jag och förberedde mig på att mina armar okontrollerat skulle börja rikta slag mot skärmen, tangentbordet och golvet. Jag såg framför mig hur mitt huvud fick tre slag av en tung stekpanna och hur jag sakta men säkert fick vandra genom levande eld. Allt för att straffa mig själv för min egen dumhet, givetvis! Men icke, nej! Istället tänkte jag “Jaha?” och började genast utvärdera de möjliga lösningar som kunde finnas på problemet:

1. Börja om

2. Ge upp, börja gråta, bli emokid

3. Inse att det är Guds tecken på att jag inte ska hålla på och försöka vara duktig på saker

4. Snabbt som sjutton printscreena bilden så att jag åtminstone fick en jpg-kopia.

Vilket alternativ passade mig bäst? Ja, i vanliga fall hade det garanterat varit 2 eller 3. Den här gången blev det 4, vilket resulterade i att jag trots allt lyckades spara undan bilden (ja, det är originalbilden som skådas i inlägget). Nu till min teori: antingen har jag blivit vuxen slash avtrubbad slash likliktig, eller så har jag helt enkelt sluta bry mig om allting. Men det är onekligen inte Soph style.

Jag sitter här och försöker verkligen komma på något att skriva om. Jag tänker att det omöjligen kan vara slut på störande saker i vardagen, bilder att publicera eller andra fenomen att hata. Men uppenbarligen är det så för tillfället. Istället tänkte jag delge min senaste upptäckt: jag kan ha/kommer få svininfluensa!

Ja, jag kanske ska tillägga att jag även lider av en annan sak: hypokondri. Listan kan göras lång över sjukdomar jag har haft och har. Blindtarmsinflammation har jag varit övertygad om att jag har haft säkert 556 gånger, diabetes har ser jag dagligen tecken på och jag har aldrig varit så sjuk som när Bonniers Stora Läkarbok gavs ut.
Det senaste tillskottet i samlingen är alltså svininfluensan. Jag läser på Wikipedia:

“Vanliga influensasymptom så som feber och muskelvärk är de vanligaste symptomen, kräkningar och diarré kan också förekomma. Ett sätt att skydda sig själv och andra är att nysa i armvecket och tvätta händerna ofta.”

Feber är svart på vitt ett bevis för att något är fel. Muskelvärk - check! Kräkningar, nej. Men om jag känner efter så mår jag nog lite illa. Diarré, inte direkt. Men när jag tänker och känner efter så … ja, nej, inget kan uteslutas.

Ja, kära vänner, läsare, arbetskollegor och familj! Dör jag i denna hemska sjukdom (eller någon annan) så vill jag åtminstone framhålla att jag påpekade mitt tillstånd, men att det kort och gott avfärdades som hypokondri. Och tvätta händerna som fan!

• Att byta fil i felaktigt syfte, dvs. att byta fil för att tjäna tid och att helt utan logik åka slalom på en tvåfilig väg enbart i syfte att spara några sekunder.
• Att cruisa sin gamla ombyggda, sänkta, tonade, flames-dekorerade bil samtidigt som man trycker plattan i mattan och orsakar ett sådant hemskt ljud att ingen i hela kvarteret kan sova mer den natten.
• Att tuta i felaktigt syfte, till exempel när man ser en gammal klasskompis som man inte ens pratade med på tiden då det begav sig.
• Att medvetet välja fel fil i rondellen för att slippa de ingående köerna (och dessutom räkna med att de som väljer rätt filer släpper ut dem i god tid).
• Att vara blasé och inte blinka (konstigt nog har många nyare bilar inte utrustats med blinkers, men de har massa andra helt onödiga funktioner?) vid till exempel utfart från rondell eller vanligt sväng.
• Att helt ha missat läran om att hålla avstånd och beräkningar av bromssträckan, vilket i praktiken innebär att man ligger som fastlimmad på framföråkande bil.
• Att inte inse hur svårt det är att fickparkera bilar och trots detta utmana ödet och klämma sig in i på minimala utrymmen vilket gör att andra bilar har mycket svårt att ta sig ut.
• Att blända mottrafikanter genom att slå på helljuset INNAN man har passerat mötande bil.
• Att ständigt köra för fort och dessutom tro att man tjänar betydande tid på detta.
• Att köra om en bil i taget när det är bilkö (till exempel när otygen till traktorer ska ge sig ut på allmänna vägar) och pressa sig in mellan bil efter bil på grund av att det helt enkelt inte är läge att köra om (hade det varit det hade givetvis alla andra redan kört om)
• Att köra överdrivet sakta och därmed stressa övriga trafikanter (är man pensionär och inte vågar köra tillräckligt fort, jag vågar inte tänka på hur dåligt dessa människor egentligen ser, så borde man kanske ge sig ut på andra tider på dygnet än rusningstrafiken).

Facebook. Facebook har onekligen revolutionerat allas vanor på Internet, men det finns ett stort problem: språklig misshandel. Jag talar givetvis om dessa förbenade (som i den svenska översättningen heter) sidor! Man kan bli ett “fan” av en sida. So far so good. Men vad gick fel i uppfostran av de människor som skapar sidor som till exempel heter “För alla som gillar att grilla”? Kan man vara ett fan av “För alla som gillar att grilla”? Ja, det kan man väl. Men man är fan inte en av de som gillar att grilla, utan snarare ett fan av de som gillar att grilla.

Var ligger problematiken? Jo, i att folk har börjat ersätta sidor med grupper. I det här fallet hade ju bevisligen en grupp med samma namn varit mycket bättre - och faktiskt helt korrekt. Att gå med i en grupp som heter “För alla som gillar att grilla” innebär inte att man kliver över vissa språkliga gränser och går på den lina som kan kallas “felaktigheter”, nej! Det innebär helt enkelt att går med i en grupp för att man gillar att grilla. Men att vara fan av “För alla som gillar att grilla”, det är helt bakom flötet. Bättre hade då varit att skapa en sida som heter “Grillning” eller “Grilla”, och en grupp som heter “För alla som gillar att grilla”.

Prezzz the button!

Åh, åh. Vad irriterar mig mest: att folk inte förstår vad skillnaden mellan en grupp och en sida är ELLER att jag stör mig på att de beter sig så här? Å andra sidan, vem skulle bringa klarhet i ämnet om inte jag gjorde det?

Personligen ratar jag alla sidor och grupper som har inkorrekta namn, stavfel eller missbrukar små och stora bokstäver. Någon slags nivå får det vara på det hela.

Exempel på andra sidor som är tappade bakom vagnar:
“I love my mother” (ja, eller sister, brother, father …)
“Vi som tycker Tv4 har för mycket reklam”
“Vi som vill att Marabou ska göra vit choklad!”
“Sommaren är underbar”
“Save the Piratebay”

Är det här okej? Jag säger nej!

Vejjo på bild. Det var ett tag sen nu som jag gjorde något i Illustrator. Men det är kul