Så fort man går in i en vardag med rutiner så börjar man se ett visst mönster i hur människor runtomkring en beter sig och gör. Detta är något som man som distansstudent helt missar, vilket jag givetvis alltid tyckte var tråkigt.
Nu är jag där igen. I vardagen. I vardagens slentrian, i rutinernas högmässa: i arbetslivet. Dessa mönster slår mig innan jag ens har kommit till jobbet. Det räcker att jag går utanför dörren och går till bussen. Väl på bussen vet jag exakt vilka människor som kommer hoppa på längs med vägen, var de kommer sätta sig och vilka som är kompisar och inte. Jag bara vet. Det är min ständigt närvarande observerande personlighet som ensam står skyldig till att jag vet dessa saker. Först går den smala tjejen på, som ser sådär osäker ut och som troligen ska början andra året på gymnasiet. Jag tänker mig hur hon har hittat sitt första sommarjobb. Jag räknar med att hon inte kommer att åka med bussen hela sommaren, för i min värld så är hon så pass liten att hon helt enkelt endast kommer att jobba sådär fem veckor. Samtidigt går killen med lockigt hår på, han som brukar sitta framför mig. Han har aldrig med sig någon väska, endast hörlurarna i hans öron vittnar om att han inte är hemma.
Några hållplatser senare går den snygga tjejen på. Hon med brunt hår, snedlugg och fantastiska örhängen. Hon bär ofta linnen, och ser faktiskt ganska sur ut. Hon brukar sitta på platsen vid dörren. Sen når bussen järnvägsstationen. Här går kvinnan med eksem på händerna på. I början hade hon en kompis på bussen som hon bara pratade med innan de hade gått på, men sedan en tid tillbaka är kompisen borta.
På sista hållplatsen innan bussen lämnar metropolen själv går det på en man som ser ut som han hör hemma på 50-talet. Åker man buss på helgen är det här killen som jobbar på Ikea går på. Han som har med sig tacopaj som matlåda och dricker cola. Men det är bara på helgerna, som sagt.
Sedan åker bussen ut på den “stora vägen”. Första hållplatsen på denna massiva väg är även påstigningsplats för den lilla tanten som ständigt är snorig. Ibland sätter hon sig bredvid mig, men finns det ett mer asocialt alternativ så tar hon gärna det, och då är det oftast i närheten av dörren.
Framme vid nästa metropol. Vid första hållplatsen här går det på en kvinna och en man. De är gifta och har även en son. De åkte med bussen redan för flera år sedan då jag började lära känn dem. De ser likadana ut, de där två makarna. Även ungen ser likadan ut. Och förlåt mig Gud, men de ser så tråkiga ut så jag nästan börja gäspa vid den blotta åsynen. Hon med lockigt hår (och lockig kort lugg), tjocka glasögon och ett osäkert utseende. Han med flint, tjocka glasögon och en ryggsäck med korta axelband. Tillsammans utstrålar de det som jag fruktar mest: äktenskapets dekadens och tråkighet.
Dock går den tråkiga kvinnan av snabbare än vad man kan ana. Det är nästan möjligt att blunda sig igenom hela hennes existens på bussen, men det gör jag inte, för vi är ju vänner. Jag vet ju mer om henne än vad hon troligen vet om mig.
Bussen svischar förbi en hållplats där det alltid sitter en kraftigt överviktig kvinna och läser en bok. Det är då man tänker att det inte är så man vill se ut när man är i hennes ålder (40 år). Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över henne: vad är det egentligen för böcker hon läser? Vart är hon på väg?
Nu går den tråkiga kvinnan av. En hållplats senare är det dags för killen som sitter framför mig, han med lockigt hår, att gå av. Jag undrar vad han jobbar med, för han går av vid en skola men utstrålar onekligen inte tecken på att han skulle vara anställd där. Jag vet inte vad han gör och det kan störa mig en del. Ytterligare en hållplats senare är det dags för kvinnan med eksem på händerna att gå av. Ironiskt nog går hon alltid av vid sjukhuset, men vänder sedan de raska stegen i motsatt riktning, vilket får mig att undra: Ska hon till sjukhuset för sina händer, men försöker avleda uppmärksamheten genom att först gå åt fel håll för att sedan vända när bussen har gett sig av (så skulle jag troligen gjort) eller har hon helt enkelt ett helt annat ärende? I min värld är det senare helt otänkbart. I mitt fall ska hon göra något på sjukhuset, men vad det är vet jag ej.
Nu ska jag och den lilla tanten gå av. Hon går åt sitt håll, jag åt mitt. Jag tar farväl av alla mina bussiga vänner, och påbörjar vandringen mot jobbet. På vägen möter jag människan som cyklar till jobbet.
Vi möts alltid vid samma kurva, vid samma tid. Varje dag.
Kvällens aktiviteter har bestått av Photoshop och 
