För er som har undrat vad det är vi gör på kontoret kommer här ett smakprov!
Stundtals, egentligen ganska ofta, får man “BRB” (i plural) slagna i ansikten. De kan komma mer eller mindre oväntat - men det känns oftast men inte alltid som ett slag i ansiktet, alternativt under bältet, lite beroende på hur man väljer att se på det hela. Missförstå mig rätt: även jag drar mig sådana formuleringar from time to time, och kan tycka att de för personlig del är rätt smidiga. Men det är inte utan att jag får lite dåligt samvete då jag slänger ur mig något sådant - den andre vet ju inte alls när man tänker kommer komma tillbaka. Ett BRB kan betyda allt från ett litet toabesök till tiden det tar att storhandla. Det är ingen som vet - och avsaknaden om klara riktlinjer kring hur ett BRB bör användas gör att våra definitioner kring akrynomet i fråga kan skilja sig en hel del.
En del använder verkligen BRB hela tiden. Det räcker att de ska gå på toa så ska det BRB:as. Eller rentav loggas av (!). Jag själv anser mig för första gången i livet vara tidsoptimist, och tänker mig att den andre knappt kommer märka om jag först skriver ett hyperintressant meddelande, gärna innehållandes så pass svåra ord att den andra kommer tvingas Googla dess betydelse för att jag ska vinna tid, och sedan snabbt som attan utför mina behov. Men det är ju bara jag. Det känns som att ett BRB eller en avloggning bara stör samtalet ändå. Men det är klart, planerar man ett långbesök på toaletten kanske det är bättre att slänga iväg ett BRB.
I övrigt så kan man ju undra hur andra ser på ett BRB. För mig är ett BRB just vad det står för: be right back. Right, back. Högst en halvtimme skulle jag säga att man har på sig då, och då var jag ändå ganska givmild. För “kommer strax tillbaka” innebär just strax. Vet man med sig att ärendet i fråga kan ta tid, eller att man helt enkelt inte vet hur lång tid det kommer att ta, så är det kanske bättre att slänga iväg ett “BBL”, eller rentav avsluta samtalet i fråga. Don’t make me wait …
Men det är smidigt att BRB:a. Det är det.
Paradox : motsägelse
Gunås : minsann
Voluminös : tjock
Ekvivalent : synonym
Abderitisk : dum
Taska : väska
Svärmeri : kärlek
Vådis : vatten
Debacle : misslyckande
Euforisk : lycklig
Ekonomi kan vara intressant. Jag säger “kan” och menar verkligen KAN. Ekonomi behöver verkligen inte vara intressant över huvud taget - men lite intressant är det allt (säger kanske mer om mig än själva ekonomin - jag tycker ju att det mesta är rätt intressant).
Beskåda bilden till höger. Spontan tanke? Min spontana tanke var att den så kallade “prissänkningen” är en förolämpning mot konsumenten. 60 öre? Ärligt talat, vad är 60 öre år 2009 när varenda människa springer runt med varsin dator, tre mobiler och en TV? Svaret är: ingenting! 60 öre är förvisso mer år 2009 än vad det var 2008, men fortfarande en droppe i havet. Så vad är grejen? Givetvis, att locka kunder. Men vad jag inte förstår i sammanhanget är logiken. Bara för att en vara är prissänkt (återigen, 60 öre …) så är den ju inte automatisk billig. Bara för det är det inte säkert att det är prisvärt. Om produkten i fråga hade kostat 3-4 kronor, då kunde jag förstått skyltens galna budskap. Men inte nu. 60 öre är inget. Alls.
“Men många bäckar små …” Jo, som vi ser på skylten så har kilopriset sjunkit med cirka 20 kronor. Så per varje kilo choklad man köper av dessa sparar man 20 kronor. Och vad är 20 kronor? Inte heller så jättemycket. Å andra sidan är det lite beroende på varan - jag själv räknar ju inte med att jag ska köpa 1 kilo choklad under hela min livstid … En naiv tanke, givetvis.
Men ändå. Ibland kan det vara bra att se över sina utgifter. Men ändå. Jag har personligen svårt att se vad dessa 60 öre skulle göra för stor skillnad för ens kapital.
Nej nej. Jag slappnar av istället för att springa runt hela affären för att spara 50 öre här och där. Och det tror jag att jag sparar mycket energi på. Men så förlorar jag ju 50 öre här och där också … 
En lämplig film till helgen (bild från www.horrormovies.org)
Det går faktiskt att få ångest som ett brev på posten. Och det sker minst en gång om året. Man skulle kunna tro att det är deklarationen, det orange kuvertet eller årets skolkatalog. Men nej. Den årliga inviten till tandläkaren är ändå en vassare penna i pennskrinet. Så fort man läser på kortet som har en noga stämplad tid och datum på sig, så börjar man fundera.
Den första reaktionen: FLY! Jag måste avboka tiden … måste … jag måste byta tid … jag har inte råd … jag har inte borstat tänderna så mycket som jag borde …
Andra reaktionen: Frys! Man sätter sig ned på en stol och försöker andas ut. Det blir troligtvis inte bättre av att boka om tiden. De eventuella hål som redan har besudlat ens gaddar kommer inte mirakulöst försvinna bara för att man skjuter upp besöket. Snarare tvärtom.
Den tredje och sista reaktionen: Fäkta! Minuten senare står man påklädd i hallen. Nu ska här inhandlas munskölj, eltandborste, senaste mirakeltandkrämen samt tandtråd. Fäktandet råder inga gränser - tandläkaren får inte veta att man kanske någon fredagkväll har däckat i säng utan att först ha haft besök av en tandborste i munnen. Nej. Man måste leva upp till bilden av att tändernas hälsa verkligen kommer i första hand. Inget är viktigare än att bibehålla en god tandhälsa.
Varje gång när jag går och handlar mat, och i synnerhet när jag ska betala, slås jag av vilken otrolig informationsbank rörandes folks matvanor kassörskorna i mataffären faktiskt har att tillgå. Det är ju helt sjukt, och helt beyond imagination.
Där sitter dom, dagarna i ända, och bara matas med andras synder. Jag kan bara tala för mig själv - hade jag jobbat med att sitta och kartlägga folks matvanor och övriga inköp hade jag till sist blivit galen. Jag hade nämligen memorerat, och försökt se mönster i stamkundernas inköp. Vilka köper mycket godis? Vilka dricker mellanmjölk? Vilka har mens? Ja, listan över intressanta observationer saknar helt en översiktlig längd.
Men åter till huvudfrågan: får en kassörska verkligen samla in sådan information? Jag säger givetvis “NEJ”, men kan inte förneka att jag hade varit den första att publicera en bok i ämnet om jag satt inne på sådan yrkeserfarenhet (kassörska, alltså). Men ändå känns det himla fel att man ska behöva blotta hela sitt liv (dvs. vad man äter) för någon annan. Det känns helt enkelt väldigt utlämnade (nästan så det slår att visa sig i bikini in public. Men bara nästan) att någon annan människa ska få se allt man handlar (och hur mycket). PÅ 2000-talet! Jag menar, nej. Personlig integritet, tack.
Dock kan man ju säga att det var ännu värre förr, när man fick stå vid en disk och säga högt och tydligt vad man önskade inhandla, samt i vilka mängder. Bakom en ringlade sig en lång kö av åhörare som skrattade inombords. Det var inte bättre förr.
Tacka vet jag självscanning Tills den dagen då man får avstämning … fel dag … just den där dagen då man har köpt något pinsamt … attans. Kanske beställa mat över Internet, som sedan levereras till ens dörr? Då behöver man inte heller klä på sig snygga kläder och fixa håret. Perfekt! Distansstudier sätter sina spår, och framförallt har det stor påverkan på ens syn på det här med kläder och hygien
Ingen är perfekt, brukar det heta. För en perfektionist som jag själv är givetvis denna insikt en fasansfull upptäckt. Det är precis som att allt man någonsin har kämpat för försvinner vid horisonten, och ersätts av en stark vilja att man minsann ska bli den första att lyckas. Det, det är min definition av perfektionist. Man ska bli den första perfekta människan.
Definitionen av perfekt kan givetvis variera från perfektionist till perfektionist. Vissa tycker att det är att vara smal, andra att vara smart. En del tycker att det är att vara jättebra på en speciell sak, andra att vara populär. Gemensamt för alla definitioner är dock att själva grundtanken går ut på att man ska bli bäst av alla. Man ska bli den där unika människan som minsann slog hål på myten att ingen är perfekt.
Man kan tycka att man borde lyssna mer på uttrycket “ingen är perfekt”, men för en perfektionist är den viljan så stark att det helt enkelt är svårt att bortse från den. Det är svårt att se vem man är om man inte är något. Det räcker inte med att bara vara en mellanmjölks-människa. Man måste verkligen vara extrem åt något håll, helst då extremt bra. Sådär extremt bra att alla andra blir avundsjuka och vill vara som en själv.
Denna önskan är givetvis dödsdömd, då den aldrig kommer att uppfyllas. Man kan nå långt, men man når aldrig ända fram. Man tycker alltid att det finns någon som har nått längre än en själv, alltid finns det någon som är bättre och som därmed är närmare perfektionen än en själv. Alltid finns det något man kan ändra på för att nå lite längre, för att bli lite bättre, för att bli mest perfekt inom sitt specifika område.
De flesta inser nog att denna värld är både farlig och jobbig. Det tar otroligt mycket energi, och man hur bra man än må vara på det man vill vara bra på, så är det aldrig bra nog. Det är en ständig kamp mot ens inre bild av hur man vill vara, och bilden känns mer och mer avlägsen ju längre tiden går.
Klicka på bilden för större version
Här kommer ditt personliga dåliga samvete.
När jag var mindre var jag en nörd. Vänta! Jag är fortfarande en nörd, men nog fan var det större kontrast när man var mindre och livet verkligen gick ut på att bli respekterad och gillad. Det var liksom det enda som räknades. Problemet var att det alltid, ALLTID, fanns “coola” människor som skulle förpesta tillvaron genom att få en att tro att man var mindre cool eller rentav en sämre människa om man inte föll för alla töntiga och tråkiga normer som fanns. Dessa normer varierade givetvis kraftigt beroende på ålder, men de fanns alltid. Det fanns alltid vissa saker man skulle göra, och andra saker man absolut inte skulle göra (om man ville bli accepterad alltså).
Ett typiskt exempel på något man INTE skulle göra på mellanstadiet var att leka häst. Det var ungefär lika smart som att försöka bli smal genom att äta chips, dvs. en mindre intelligent idé. Det var ett av de sämre och bättre valen jag har gjort hittills i livet. Jag lekte häst som bara den - varje rast och även efter skolan. Det var ju superkul, och det enda som egentligen var roligt att göra på rasterna. Vad gjorde då det andra coola tjejerna, medan vi andra mindre värda sprang runt och lekte att vi var håriga och hade fyra ben (mina ben var säkert håriga dock, men kanske inte fyra till antalet)? Jo, de hängde. De hängde vid de coola bänkarna. Att leka häst innebar att man förbrände massa dyrbara kalorier var givetvis inget dessa coola människor hade räknat ut - nej, de hade ju fullt upp med att tänka på hur de skulle bete sig, ha på sig och umgås med. De hann helt enkelt inte tänka ut smarta saker. Istället var det överlevnadsinstinkten som tog över - här gällde det att vara cool. Det var det enda målet i livet.
Kommer mycket väl ihåg en dag i mitten av mellanstadiet. Rasten hade precis tagit slut, varpå en av de coolare tjejerna tar mig lite avsides för att tala allvar med mig:
“- Du, jag vet vad ni gör på rasterna. Ni leker häst!”
Detta var något jag givetvis förnekade. Inte lekte vi häst, inte! Aldrig då, något sådant töntigt gör man ju bara inte. Då är det ju mycket coolare att sitta på en bänk och förkasta andras intressen.
Skolmaten är ytterligare ett exempel på vad som utmärkte en cool tjej. De coola tjejerna åt inte mat, och om de för en gångs skull fick ned en liten ärta eller salladsblad så var det högst vitalt att i samband med matintaget kommentera hur hemskt maten smakade och att det var det äckligaste de någonsin hade smakat samt att de skulle vara tvungna att bryta mot regeln att man inte fick gå till affären under skoltid. Nördarna, å andra sidan, slevade friskt upp en rejäl portion som de sedan i god anda åt upp. Eller ja, god anda kanske är att ta i … blickarna från de coola tjejerna var ofta en stämningsförstörare, men ändå, man var ju tvungen att äta upp de kalorier man förlorade under alla hektiska raster då man sprang runt och låtsades vara en häst. Men det är klart. Det gick ju inte erkänna att man faktiskt gillade mat, för det gör inte tjejer. Tjejer varken äter eller dricker.
De största misstagen man kunde göra på mellanstadiet om man ville vara cool:
- Leka häst
- Äta skolmat och inte hålla med om att den var “skitäcklig”
- Ha fel kläder
- Inte ha någon pojkvän alternativt ha fel pojkvän
- Vara sist med att använda BH, trots att ingen hade några bröst att tala om
- Vara sist med att använda deodorant, vilket gjorde att man ansågs vara äcklig och sas lukta svett, trots att svettlukten ännu inte hade nått det oskuldsfulla klassrummet
- Vara sist med att börja använda smink
- Vara överviktig (dvs. inte vara underviktig)
- Ha glasögon
- Ha tandställning
- Ha superpinsamma föräldrar
- Inte inse alla misstag man begick (se ovan)
Vad vill jag då ha sagt med allt detta? Jo, även om man så här i efterhand fortfarande kan ha svårt att erkänna och berätta för andra vilken nörd man var och att man gillade skolmaten, inte hade en aning om vad smink var förrän man fyllde 18 samt fortfarande inte har haft någon pojkvän så är man inte en sämre människa. Tvärtom, skulle jag säga. Man är troligen en mycket trevligare människa fylld med goda egenskaper och lite faktiskt innehåll, till skillnad mot de som var “coola” och idag knappt har utrustats med varken hjärninnehåll eller intressanta egenskaper. Man är en nörd helt enkelt.
(Till alla gamla klassisar från mellanstadiet som snokar runt här inne så vill jag säga ett “Hej!” och jag kommer inte på en ev. återträff.)
Share your best nerd moments below! Och kom ihåg att det inte finns någon begränsning i hur långa kommentarer får vara
Var du en nörd eller cooling?