Soph

Det är alltid spännande att äntra nya arbetsplatser, och speciellt då att spana in arbetsplatsens matsal / lunchrum / fikarum / något annat som kan antyda att här äts det mat (åsikterna går isär om vad platsen i fråga egentligen heter, men det är i alla fall där det oftast förtärs mat på en arbetsplats). Anyway, när man för första gången kliver in i detta högst välbesökta rum så får man hoppas att det är tomt, annars lär femton (eller hur många anställda det nu är på företaget i fråga) nyfikna ansikten vändas mot ditt håll för att spana in det nya mobbningsoffret. Hett tips alltså: kolla in lunchrummet när det inte är lunchtid.

Det kan vara bra att se över tillgången till:
att värma mat: tillgång till micro? värmeskåp? ugn?
kylda avdelningar: kylskåp? frys?
porslin: bestick? tallrikar? koppar? muggar? glas? (osv. in i oändligheten)

Just det här med porslin får givetvis en helt annan dimension när man börjar tänka på hur diskning ska gå till, och inte minst: ska man ta med en egen kopp som det står “Världens bästa flickvän!” på, eller ska man nöja sig med default-muggen (om det nu finns en sådan)? Lite prestationsångest kan därmed uppstå då man är ny och inte vet “hur alla andra” gör - för ja, man bryr sig jävligt mycket om hur och vad andra gör när man är ny på ett ställe. Det hör liksom till den sociala anpassningen att göra det. Man vill absolut inte sticka ut som ny och vara den enda som har “Världens bästa flickvän”-mugg när alla andra sitter med stilrena och sterila svarta muggar. Det blir som mellanstadiet all over again, man vill bara vara som alla andra …

Diskningen är en annan aspekt som man bör ta hänsyn till och framförallt inspektera om man inte vill riskera att bli nedsparkad i leran (dvs. vara anledningen till att någon liten bitter tant sätter upp en lapp som det står “Din mamma jobbar inte här!” på på lunchrummet ack så kritvita dörr). Antagligen ska man diska - men inte helt säkert. Ibland finns det faktiskt i-landsprylar såsom diskmaskin, men detta är inget man kan utgå från. Säkrast är helt enkelt att äta ur en matlåda med plastbestick (alternativt planera maten så att man alltid kan äta med händerna) samt dricka ur plastmugg (eller inte dricka alls). Detta är dock inte att rekommendera ur miljösynpunkt, men när vi nu snackar om att vara ny på en arbetsplats så har man faktiskt inte tid med att tänka på miljön, då är det ren överlevnad som gäller. Inget miljösnack, med andra ord …

Vidare så kan även matlådorna (se tidigare inlägg) orsaka viss ångest - vad kommer dom andra äta? Om alla andra äter GI eller någon annan diet så känns det på något sätt inte helt okej att plocka fram en fet hamburgare med fem skivor ost, samt pommes frites. Det känns på något sätt som att man för evigt kommer bli stämplad som hon som fortfarande inte har fattat hur onyttigt det är med kolhydrater. Dessutom kan det vara känsligt om någon annan anställd som kom dit tidigare än du (och som därmed är lite coolare, lite som niondeklassare vs. sjundeklassare) har köpt med sig t ex en ketchupflaska (och därmed spenderat heeeela tjugo kronor) så får ingen annan ta av denna ketchup. Det fattar man liksom om man en gång har gjort misstaget (och överlevde denna traumatiska händelse).

Klicka för förstoring

Idag ramlade jag över ett test via en länk från Karolinas blogg. Det var en sån där härlig länk, där man riktigt känner hur nördigt mycket man (jag) älskar att mäta sina nördiga kunskaper. Eller färdigheter. Eller fula ovanor, om man så vill. Den mätte hur många ord respektive tecken man skriver per minut. Så här gick det:

Er uppgift blir nu att göra samma test, och rapportera in till mig! Jag väntar med spänning på er nördighets-rankning.

Eftersom jag är paranoid nog att veta (tro) att det smyger omkring en och annan här som aldrig kommenterar, så blir jag givetvis nyfiken på vem alla dessa kan vara. Vill man vara anonym och inte skriva ut sitt BMI/skostorlek/fullständigt namn/blodgrupp så behöver man inte, det räcker med en ledtråd som gör att jag vet vem det är

När jag tänker efter är det nästan roligare så … fast såklart knivigare för alla andra I dagens fria Sverige får man välja själv, så även här

Efter att ha lyssnat på Två nötcreme och en moviebox så kan man, om man bortser från alla ibland lite väl utsvävande sexuella anspelningarna, snabbt konstatera att det är den bästa ljudboken jag någonsin har hört. På riktigt. Inte för att jag har slutfört mer än just denna ljudbok (hela formatet känns lite konstigt), men jag har svårt att tro att Stieg Larsson eller Jan Gillou skulle kunna överträffa när Filip Hammar och Fredrik Wikingsson berättar om den ångest som uppväxten många gånger för med sig. “Det finns inte på kartan”, som grabbarna själva skulle sagt, att någon av ovanstående författare (Gillou och Larsson alltså) skulle kunna göra detta varken bättre eller mer intressant. Nej.

Det märks att de har byggt hela sin fame and fortune på att glatt leva ut sin nördighet - och samtidigt förkasta den genom att ständigt påpeka vilka brister de själva innehar (och hade) gentemot de coola grabbarna som söp sig fulla redan på mellanstadiet och inte direkt äntrade högstadiet som oskulder, om man säger så. Detta är givevis en paradox då de knappast var töntigast på skolan eller idag är töntigast kändis-världen. Tvärtom har de vunnit mycket respekt på nördigheten, och är nog idag inte så långt ifrån de coola grabbarna. Enda skillnaden är möjligen att Filip och Fredrik ej gör någon hemlighet av de faktum att de inte alltid var coolast. Men ibland känns det som att de berättar lite väl mycket om hur töntiga de faktiskt var just för att detta tilltalar de flesta samt säljer bäst. Få vill höra om hur cool Jan Gillou var som ung och hur mycket alkohol han konsumerade som tioåringarna. Nej, FIlip och Fredrik lever mycket på att nördarna och töntarna är deras hemland (men ska sanningen fram så handlar t ex Filip kläder på New Yorks mer förnäma märkesbutiker och är en riktig sucker for fashion).

Om jag hade varit anställd på Aftonbladet, DN, Expressen eller någon annan av de större pappershögarna så skulle jag efter denna svamliga text blivit avskedad. Det finns en anledning till varför jag idag endast driver en blogg och inte sitter med en kaffe latte i handen och tror att jag äger världens bästa ordförråd och innehar pennans gåva, om man säger så. Man får inse sanningen, något som jag ej är kapabel till enligt Filip och Fredrik själva. Läs boken eller lyssna på ljudboken för att få reda på varför.

Att vakna mitt i natten i ren panik över att man inte kommer på vad ord som “PHP” och “Wine” brukar kallas får väl ändå anses som aningen galet, nördigt och sinnessjukt. Detta hände mig ida… jag menar, inatt. Just nu faktiskt, för ja, paniken och ångesten över mitt undermålga ordförråd bev til slut för mycket. Jag fick göra en klassisk “mitt-i-natten-Googling” (om detta är ett önskvärt ämne som man borde skriva ett eget inlägg om så hojta till). Min sömn kunde helt enkelt inte fortgå utan att jag fick reda på vad dessa ord kallas. Förnedringen var för stor: jag visste ju att jag skulle veta vad de kallas så fort jag bara fick se svaret. Men att inte kunnna komma på det själv … ack, ack … på ena sidan vågskålen finns perfektionen. På andra sidan vågskålen står jag.

Rekursiv akronym för sjutton! Failure is written all over my body …

(Ja, felaktigt plural av “ungdomar” i rubriken då jag endast är en - men det kan nog vägas upp av min ilska.)

Jag tycker det är himla intressant hur gamla människor (oftast pensionärer) gillar att klaga på unga människor. Det är precis som att de själva helt har glömt hur det var att vara ung, och hur de själva betedde sig. Detta är dock något jag har genomskådat för länge sen, för är det någrot senila och gamla människor kommer ihåg så är det “deras bästa år” (dvs. 10 - 30 ), så där finns det inget att hämta! Nej, istället sitter dom och klagar på hur illa ungdomar beter sig på bussen, hur mycket dom låter och hur mycket plats dom tar upp … men dom själva då? De placerar sig på det yttersta sätet med matkassen på sätet innanför trots att bussen är smockfull. Erbjuder man sin plats till någon gammal (vilket man egentligen bara “måste” om gamlingen i fråga knappt kan stå upp, och då kan man fråga sig varför den inte har ansökt om färdtjänst om nu läget är SÅ illa), så kan dom bli sura för det. De är jättesega när de ska betala på bussen, för det går absolut inte att förbereda sig innan genom att ta upp busskort/pengar innan man går på, nej. Slöa ned för oss stressade unga människor bara.

Samma sak gäller i affärer och på köpcentrum. Att de går sakta kan man givetvis förstå när varje rörelse och andetag smärtar någonstans (sedan om det är inbillningssmärta eller faktiskt smärta kan man ju aldrig veta). Då är det klart att man inte stormar på som Susanna Kallur på OS, men ändå. Lite störande är det ju om man går ut i offentligheten runt lunchtid och man ständigt får ligga i omkörningsfilen för det generella tempot är så lågt att man själv börjar räkna får eller repeterar USA:s stater baklänges. Men hade det bara varit tempot som var problemet så ..

När de ska betala så ska det aldrig användas kontokort - endast kontanter. Och man får inte betala “för mycket” - kostar det 77:50 så går det inte att betala med en hundralapp, nej, då ska man rota upp en femtionlapp, en tjugolapp, en femma, två enkronor och en femtioöring. Hade man fått ta tre enkronor i slutet (alltså betalat 78 kronor), så hade detta setts som ett nederlag. Inget, jag säger INGET, får komma tillbaka från kassörskan. Perfektion.

Medlemskort! På ett sätt lite förvånande att de över huvud taget HAR medlemskort med tanke på hur rädda många verkar vara för kontokort, men lika väl ska de stå där med sina medlemskort och undra vilket håll det ska dras på i maskinen. Kassörskan förklarar. Gamlingen försöker. Kassörskan förklarar igen. Gamlingen försöker igen. Men nej, magnetremsan kan inte vara uppåt! Till sist får kassörskan själv dra åt gamlingen … allt för att få en presentcheck på 50 kronor som man kan använda för att slöa ned en annan kassa i framtiden med.

Oh well! Vad vill man ha sagt med detta …? Jo, det är INTE synd om gamlingar när de stör sig på ungdomar. Det är inte synd om gamlingar, och hur mycket de än tror det själva så blir de inte behandlade med lite respekt. De blir behandlade med lika mycket respekt som gamla blev behandlade med när de var unga.
Nej. Vi stör oss exakt lika mycket tillbaka. Allt är i sin ordning med andra ord.