- Man ligger superbekvämt i soffan, nedgosad under en filt med massa mysiga kuddar och gosedjur, när man inser att man måste byta kanal eller höja/sänka volymen. Fjärrkontrollen är död, batterierna är slut … Man förbannar dagen då batteriet uppfanns.
- Man skriver ett långt mail till någon person och när man klickar på “Skicka” så möts man av ett trevligt error och alla fina formuleringar och uppoffringar var förgäves. Man orkar inte skriva lika fint igen, utan det blir ett surt, bittert och kort mail som den andre kan tolka helt fel. Som typ, att man inte gillar den. Fast det kanske man å andra sidan inte gör, även om den vill tro det.
- Ens favoritlåt på Spotify har blivit rödmarkerad. Den finns inte längre. Man måste göra något väldigt omständigt: gå in på YouTube. Eller leta rätt på låten på sin hårddisk. Eller göra något annat som man inte får som just nu har för Jag tycker bara att min spellista blir mindre och mindre pga. alla dessa röda låtar. Musikindustrin får skylla sig själv …
- Ens isbitar är slut och man försöker febrilt få ut den där lilla fula isbiten som alltid blir längst upp isbitspåsen. Man står och drar och sliter. När man till sist får ut den minimala biten is som finns kvar efter att man har dragit så mycket i den, så flyger den iväg … ned på golvet …
- Man målar något i färg och färgen man vill ha finns inte färdig, så man måste blanda och ha sig … det blir aldrig bra om man måste återkomma senare för att komplettera området i fråga. Det kan verkligen förstöra hela bilden (plus att det är jobbigt).
- Man får brev som egentligen ska till grannen och man måste (lite beroende på hur man bor) ta sig till grannens brevlåda och slänga in det där istället. Jag har i alla fall inte mage att strunta i att göra det, till och med latmasken får stå tillbaka för denna åtgärd
- Man har råkat registrera sig på någon sida som i sin tur har 1548 underleverantörer som skickar en 15242 reklam-mail om dagen. Och man måste manuellt avbeställa varenda en.
- Man skalar en clementin som ser lovande ut, men när man har kommit halvvägs inser man att clementinen i fråga inte ens platsar i komposten. Den bara går sönder mer och mer ju mer man skalar, och man blir helt kladdig … i förlängingen blir allt annat man håller på med också klabbigt, i mitt fall ofta tangentbordet
- Man spiller något rinnande. Det går inte att förneka fakta … denna gång är det för mycket för att torkas upp med strumpan. Man måste hämta papper.
- Man ligger i sängen och håller på att somna när man känner något man verkligen inte vill känna - det är en rynka i lakanet. Man måste gå upp och fixa, annars kommer man aldrig somna.
Peter Pan / Neverland. Akvarell + Akryl. Cirka 15 timmars arbete.
Sedan den 12 februari detta år (2009 alltså) är jag inte ensam i livet längre. Jag har en kompis. Han är lite kantig, lite hård, lite plastig och lite gul. Men ändock en kompis. En kompis som ska bli mer än en kompis. Tillsammans ska vi skapa underverk.
Vi ska dock inte gifta oss, för det är inte tillåtet i Sverige. Man får bara gifta sig med saker som har hud, och det kanske är rätt bra egentligen. Men ibland borde man kunna göra undantag. Hur som helst önskar jag Parlinotomten all lycka i framtiden. Live long an prosper! Men innan dess ska han genomgå en viss transformation. Vad tycker du ska hända med Parlinotomten? Ska han byta färg, mönster, skepnad, form, tillbehör, ben, kompisar eller något helt annat?
Kommentera nedan! Vad tycker du ska hända med tomten?
(PS. Andra företag som känner sig manade får gärna skicka mig reklamprylar. Jag tar dem till mig med öppet hjärta. DS.)
Idag när jag surfade runt på the Internet så fick jag syn på den första annnonsen från Google som någonsin har fångat mitt intresse:
Dock kanske fel sorts intresse? Har ju nyss varit höst, dessvärre … 
Jag är lite rädd för att bli gammal, passé och kanske även blasé. Ni vet, sådana där människor som inte ens skulle reagera om brandlarmet gick, eller om de vann på lotto. Deras ansiktsuttryck skulle fortfarande vara detsamma, kroppsspråket skulle inte ändras nämnvärt och håret skulle inte flyga i vinden mer än vanligt (dvs. inget alls). Sån är jag rädd för att bli, för det verkar som att risken ökar ju äldre man blir (även om det finns människor som är sådana hela livet, så är den äldre gruppen ändå överrepresenterad). När jag går in på Apoteket blir jag verkligen rädd för att bli sådan, för där verkar alla vara helt slappa, likgiltiga, uttråkade och … tysta. Det är precis som att Apoteket är ett bibliotek (luktar dessutom skrämmande likt) där det skulle sticka fram en gråhårig tant med röda glasögon (med sådana där band på som man har runt halsen) och säga till en att vara tyst (eller viska, mer troligt) om man skulle råka prata i normal samtalston.
Det är som om man inte får prata inne på Apoteket. Ingen får veta vad man handlar. Man kan även misstänka att en del försöker smyga bakom hyllorna ibland, för att verkligen ingen ska se när de sträcker sig efter förstoppningsmedlet eller salvan mot svamp. Det är verkligen, verkligen känsligt inne på Apoteket. Även personalen i kassan känner sig tvingade att viska om recept och hur man ska använda sin medicin.
Men det värsta är ändå när man tvingas fråga någon om hjälp, och man snällt står och väntar på hjälp som den duktige svensk man är (höhö). Man vill ju inte sticka ur och visa sig framfusig, givetvis! Nej, man står hellre och väntar i en timme än att några människor ska vända på sig för att man vill ha hjääälp (det kan faktiskt vara akut). Till sist blir det ens egna tur (om någon i den blinda personalen ser en, eller upptäcker en. Deras vidvinkelseende är nog inte vad det borde vara) och man börjar beskriva sina problem (vad de nu må vara, det är inte så viktigt i sammanhanget). Vid normala samtal är man van vid att få ögonkontakt, men icke på Apoteket! Där står de och kollar på en och verkar själva försöka se vad det är för fel på en. Har hon torr hud? Har hon ont i magen? Bäst vi tar ett varv runt också för att se hur han/hon ser ut bakifrån, det kan ju vara något skadat där. Det är som att prata med en kille som har fokuseringarna på fel ställe. Med enda skillnaden att det oftast är äldre tanter med glasögon som man förgäves försöker få ögonkontakt med. Oh, snälla … bara ge mig vad jag behöver.
Det enda som egentligen är coolt med Apoteket är dess monopol och de roliga lådorna de har bakom disken (skådas även på bild ovan). Sådana lådor vill ja ha, dom är fascinerande.
Efter många års iakttagande av andra te-drickande människor är jag äntligen där. Jag kan nu stolt säga att jag har druckit en hel kopp te! Wow, liksom.
Jag har alltid varit fascinerad av människor som dricker te. För det första så ser det så himla svårt ut. Löste eller sådana där snikarvarianter på ICA som är färdigpackade (dock bra ur hygiensynpunkt)? Hur mycket ska man ta? Socker, honung, mjölk …? Hur länge ska skiten ligga i vattnet? Jag menar, det finns tusentals frågor som tydligen inte hittar sina naturliga svar hos en novis som jag själv. Det har med andra ord tagit mig många år att ta mig dit jag är idag, när jag kan dricka en kopp te. Dock var det väl inte främst de praktiska (och i vissa fall teoretiska) svårigheterna som var det största problemet - nej, det var ju att det smakade så jävla äckligt att det inte gick att svälja. Kan varit en detalj. En liten bidragande orsak till att det inte kändes superkul att förtära denna högst överskattade dryck.
Dock hade jag säkert kunnat få hjälp med alla frågor om jag bara hade frågat, och kanske om jag hade känt att te fyllde en plats i mitt liv. Mula t ex är ju “smått” besatt av te (among other things, Läkerol t ex. Hur många askar var det du sparade ihop under tvåan på gymnasiet? 120? ) och hade säkert ställt upp och besvarat alla frågor och kanske till och med kunde “rekommendera” ett te till en nybörjare som jag. Men icke! Jag skulle inte dricka te, det smakade för äckligt. Istället blev det kaffe och … allt annat med sötningsmedel i.
Nu sitter jag här och försöker intala mig att det är gott. Det är inte direkt som att jag längtar efter nästa klunk. Men ändå. Jag har i alla fall lyckats dricka upp min halva andra kopp te. Snart är hela koppen uppdrucken (if you can dream it, you can do it). Och jag har sannerligen drömt om att dricka te! One fine day …
(PS. För den som undrar så är “te” den korrekta stavningen av ordet som på engelska översätts till “tea” och även kan referera till “Boston Tea Party” som är ett svenskt underhållningsprogram samt även benämningen på händelsen som utlöste den amerikanska revolutionen, på svenska kallad “Tebjudningen i Boston”. Alltså, inget “thé” eller “té”. DS.)