Påbörjade just ett grymt känslosamt inlägg, men avbröt mig själv när jag tänkte på alla känsliga läsare där ute. Och ja, man vet ju faktiskt inte om du läser. Bättre jag skriver ett brev direkt till berörd istället för till alla, så att alla tvingas gissa (kanske inte så svårt i det här fallet, men ändå).
Som har sagts tidigare så är bloggande sannerligen en balansgång mellan för personligt, och personligt alls. Jag tycker själv inte att personliga bloggar är superintressanta (ja, dom blir mer intressanta om man känner personen i fråga). Nej, det känns som att det är roligt med något som kan intressera flera … kanske undvika att lägga upp dagens måltider eller dagens shopping. Men, bara för att jag är paradoxalen själv, så kommer här med det första, sista och enda riktigt personliga och supertråkiga inlägg från mig.
Soph presents to thee … a personal entry:
Jag vaknade av att klockan ringde (något man inte är väldigt van vid som distansstudent om sanningen ska fram). Klockan var ställd på 09:00 (inte direkt tidigt om man inte är distansstudent, om sanningen ska fram). Eftersom det var så pass tidigt så fick jag för mig att ställa klockan på 09:30 istället, för jag var sååå trött. Dock var det en sak som gnagde mig, och det var drömmen jag precis hade haft. Jag var nästan lite tacksam gentemot min väckarklocka som hade stoppat drömmen, för drömmen var hemsk. Jag drömde att jag jobbade i ett koncentrationsläger och dödade människor på löpande band. Med andra ord: inte så fräscht.
Klockan 09:30 ringde klockan igen, och jag försökte skaka mig själv till liv. Eftersom jag egentligen har några problem med att gå upp, så … gick jag upp. Jag klädde på mig (surprise suprise): mysbyxor och en slapp tröja (inte heller helt ovanligt för en distansstudent). Jag traskade upp på övervåningen för att söka lite föda, för ätandets skull. Till min stora lycka fann jag något (dock blir det censur på vad det var). Sedan bar det av mot datorn (yeah, ni börjar se mönstret?).
Skype krånglar alltid för mig. Alltid! Missförstå mig rätt: Skype är ett fantastiskt program! Men åhh, så det krånglar. Det laggar, det hackar, det segar sig. Ibland fungerar det inte alls, ibland fungerar inte ljudet. Andra gångter går det helt smärtfritt. Dock har detta osunda förhållande gjort en sak med mig: jag blir osäker. Jag får sätta mig en timme i förväg för att verkligen kontrollera att allt fungera som det ska. Idag blev jag egentligen inte förvånad, för det fungerade som vanligt inte. Jag kände paniken komma. Vad skulle jag göra? Byta dator? Njae … Lite mer panik senare så fungerade det slutligen. Tur det.
Efter några timmar på Skype var man fri igen (ja, som distansstudent är man inte van vid att anpassa sig efter varken tider eller andra människor. Det är som en anpassning tillbaka till verkliga livet att läsa en kurs där man jobbar i projekt). Då mailade jag vår kund, och gick föga förvånande och sov några timmar (återigen, distansstudier …). Sedan vaknade jag pigg igen 
Lite matintag, lite ärenden på stan (ok, Maxi …) och tv senare så sitter jag nu här. Givande dag? Rätt hyfsad med distansstudiers måttstock mätt 
Dagens stora framgångar:
- Jag träffade minst en människa
- Jag klädde på mig vanliga kläder
- Jag var utanför huset
I helgen har jag besökt alla snåljåpars paradis - Ullared. Det är få platser som fascinerar mig lika mycket som Ullared gör. Det är nästan så enbart tanken på Ullared gör mig lite spänd. Till skillnad från många andra så är det inte billiga priser och fynd som lockar mest. Nej, det är faktiskt Ullared i sig. Fenomenet Ullared som aldrig slutar fascinera mig.
Här hemma börjar fenomenet redan innan vi passerar vägskylten som det står “ULLARED” på med stora vita bokstäver. Det börjar redan innan vi har bestämt att vi ska åka dit. Faktum är att det börjar redan innan vi har kommit hem från förra turen till Ullared, då min mamma säger “Nä, nu blir det inget mer Ullared, nu är jag trött på skiten!”.
Jag oroar mig inte för detta uttalande, för jag vet att några månader senare kommer suget i Ullaredstarmen ha blivit så pass stor hos henne att hon återigen vill åka dit. Man har varit med förr, liksom. Dagarna, eller veckorna, innan så trissas stämningen upp: “Vad ska du köpa?”. Det finns teorier om vad Ullared kommer ha att erbjuda och till vilka priser som är mer realistiska än andra, om man säger så. När dagen D är kommen så hålls en ständig koll på Ullareds hemsida. Där har nämligen någon liten webb-nisse kommit på den smarta idéen att man kan placera en webcam över kön in till Ullared, så att alla aspiranter kan se vad de ger sig in på. Är det ingen kö där, så är det bara att tuta och köra (fort, så att det inte hinner bli någon kö heller).
I bilen når spänningen ett klimax. Är bilen framför också på väg till Ullared? Nja, kanske …. Bör vi köra om så att vi inte missar en eventuell bra p-plats? Och kolla bakåt, där ringlar sig en kö. Bäst att gasa på … Detta beteende har Polisen snappat upp. De har nämligen placerat ut hastighetskameror på vägarna runt Ullared. Bra tanke. Det är nog en och annan som åker på en bot där … skit samma (man kommer ju ändå spara in hela boten på de billiga priserna), släng hit boten, bara det inte tar lång tid. Då kommer man ju långt bak i kön!
Sekunden man stiger ur bilen upphör alla Sveriges lagar, regler och normer att upphöra. Störst går först, survival of the fittest samt “djungelns lag” är alla exempel på juridik som tillämpas i Ullared. Inget är för extremt, inget är förbjudet, och framförallt: det finns inget som är för elakt att göra när två personer har fått span på samma vara som det bara finns ett exemplar kvar av. Inget, jag säger inget, ska stoppa en på Ullared. Givetvis har man vässat armbågarna redan innan.
En vagn är att rekommendera. En tur till Ullared är inte fullbordad förrän man har kört på minst en person på hälen, samt mottagit en dödande blick från samma person. Det bidrar helt enkelt till tävlingsinstinkten. Besides, om någon segar sig i gången får dom skylla sig själva. Om man är seg, slapp eller bara dum får man åka dit en onsdagsförmiddag. Nu ska ju JAG fram!
Folk på Ullared är roliga. Det verkar inte finnas någon ekonomisk gräns för hur mycket skit folk orkar bära hem. Det spelar ingen roll om en tröja är rosa, - och vitrandig, ful som stryk och troligen inte överlever en tvätt i tvättmaskinen - den kostar ju bara 50 kronor! Om det är något man är säker på när man åker till Ullared, så är det att man kommer köpa något. Man vet inte vad, och man kanske inte ens bryr sig om vad. Bara att man kommer köpa något. Sen sitter man där på hemvägen och undrar vad fan det var man köpte. Det blir lite som en koma: inne på Ullared har man egentligen ingen koll på vad som slinker ned i vagnen och vad som inte gör det. Det är först i kassan som man får sig en smärre chock när man ser hur långt kvittot faktiskt är.
Ullared är en fristad för alla oss som bär på inre aggressioner, som är snåla, som älskar att kolla på människor, som älskar att fynda, som älskar att slösa pengar, som älskar att köa. Kort och gott alla.
… and so does the blog! Idag har jag stuvat om i bloggen, eftersom det var ett tag sen sist. Även om jag var väldigt nöjd med den gamla designen, så är det alltid trevligt med ett byte, och dessutom måste man gå vidare i livet, annars utvecklas man inte 
I killed a darling! Men jag tycker den nya är rätt tjusig också
Vad tycker ni? Alla åsikter är välkomna, även de elaka
Idag satt jag och jobbade lite med min portfolio, och snubblade då över printar av gamla bloggdesigner jag har haft Oh, jag hade nästan glömt vissa av dem. En del var ju mer lyckade än andra, om man säger så
Memory lane:
Vår 2008
Sommar/tidig höst 2008
Vår 2008
Höst/vinter 2008/2009
Höst/Vinter 2007/2008
Vilken är favoriten?
Idag har jag suttit och kollat över vilka jobbmöjligheter man har efter avslutad utbildning. Jag insåg rätt snabbt att det är väldigt svårt att veta vilka jobb man är kvalificerad för och inte, och hur bra man faktiskt är. Jag menar, det är inte helt oproblematiskt att avgöra om man är “good”, “basic” eller “excellent” på engelska.
Spontant skulle jag nog svara “basic”, men med lite eftertanke kanske “good”. Helst ville jag haft en rad där man själv fick beskriva sina kunskaper, inte behöva välja bland tre alternativ … Sen tänkte jag på hur andra människor hade agerat i samma situation … och det är min övertygelse att dom allra, allra flesta hellre hade överdrivit lite i det läget och hellre tagit ett snäpp högre än ett lägre.
Diskussionen med mig själv fortsatte. Vad skulle jag välja? Om jag tog “good” så kanske de som hade överdrivit och skrivit “excellent” haft en större chans till jobbet i fråga … även om jag egentligen är bättre. Men om jag skriver “excellent” och sen får jobbet så har man ju vissa, ehm … förväntningar, som man kanske inte kan leva upp till. Man blir för evigt klassad som en människa som helt saknar självuppfattning och kunskap inom valt område. Kanske borde jag trots allt ta “good”, eller rentav “basic” för att vara på den säkra sidan?
Men nej, innerst inne tycker jag ju inte att jag är varken “basic” eller “good”. Å andra sidan vill man ju inte vara medelmåtta … och de lär ju märka rätt snart om man är “excellent” eller “good”, men ändå svårt. Folks uppfattningar om sig själva säger en hel del om hur de är som personer dessutom, och man vill ju inte gärna ge intryck av att man tycker att man är bäst i hela världen.
Med andra ord: jag vill hänvisa till detta inlägg för att uppskatta min förmåga Går det bra?
Igår när jag satt och gjorde lite sökningar på YouTube (bland annat på “penguin babies” …), så råkade jag orsaka ett internt fel på webbplatsen. “Attans!”, tänkte jag. Men när jag såg felmeddelandet blev jag glad. Mycket glad! Jag älskar när företag inte är strikta och tråkiga, för det är … strikt och tråkigt.
För att dra en intressant parallell så kan man vid nästan alla tillfällen i livet ställa sig frågan:
“Om människan kan gå på månen, så borde den också kunna …” och så något som man inte tycker borde vara så svårt för någon annan att upptäcka/fixa/åtgärda. Någon annan, alltså. Det är aldrig frågan om att göra det själv.
Idag vill jag säga: Om människan kan gå på månen så borde den också kunna uppfinna en pålitlig våg!
Ja, då fick jag det sagt. Det finns inget som jag litar på så lite som vågar. Nog för att det är svårt att lita på människor, men vågar är faktiskt snäppet värre. De är som den mest opålitliga människan man kan tänka sig, och ja, kanske till och med ännu mindre pålitlig än denna människa. Ungefär då börjar man förstå var problematiken ligger. Med andra ord: exakt VAD är det som är så svårt med att skapa en våg som alltid visar exakt samma vikt no matter where man placerar den? Eller att upptäcka en global våg, som gör att alla vågar visar samma sak? Jag förstår faktiskt inte vad det är som är problemet. Vetenskapsmän kan uppfinna i princip vad som helst, men att uppfinna någon vägningsteknik som alltid ger samma resultat (ja, förutsatt att man själv inte har ätit chips eller något annat olämpligt då), verkar onekligen svårt. Speciellt svårt verkar det vara för alla offentliga platser att införskaffa sig pålitliga vågar … speciellt skolsköterskor … och badhus