Typ, väldigt bra just nu.
Satt och kollade lite på gamla dokument från min externa hårddisk, och ramlade då över en intressant bild: en print av en mina första hemsidor! 
Året var 2005 (det är faktiskt bara tre år sedan) och det coolaste jag visste var frames, frames, frames! Det skulle fläskas på med gradients, borders och runda hörn, allt för att göra det så otillgängligt som möjligt. Och för att inte tala om gästboken! Gästboken var ju höjdpunkten med varje hemsida man gjorde - och det är först idag jag helt ärligt kan säga att jag kan skapa en egen sådan. (Om jag har sagt något annat har de varit ljug och osanning, hähä.)
Ändå blev ju slutprodukten ganska snygg - i alla fall på min dator. I verkligheten var det dock annorlunda och på alla andra skärmar (och upplösningar) åkte ramarna från varandra och sidan såg ut som “hej kom och hjälp mig”, som man brukar säga.
Oh well, hand me the MVG (för det var det man fick om man kunde dom “coola” och smarta ramarna):
Följande är ett citat från ett sms, från E (här råder ingen sekretess, nejdå!):
"Haha. Har svårt att föreställa mig hur du skriver puss eller ens kram. So not you. ;)"
(Observera hur duktig E är på att skriva punkt INNAN smileyn …)
Vi pratade alltså om att skriva “puss puss”, “puss och kram” eller bara “kram” i slutet på msn och i andra skrivna situationer. Och om hur jag aldrig gör det. För det är något jag aldrig gör - avslutar med något som man faktiskt gör mycket bättre i verkligheten, på riktigt. Och det är något man förmodligen aldrig skulle göra på riktigt, på eller med dem man skriver det till. Nej, jag är nog för pretto för att förstå hela grejen med “puss och kram”. Annars kan det ha något med att göra att jag sällan kramas i verkligheten heller. Än mindre pussas. Ja, det kan ha något med det att göra. Kanske.
Därför bjuder jag här, för första och sista gången, på “puss och kram!” för att ni inte ska tro att jag hatar er:
PUSS OCH KRAM! (ffs)
Jag behöver inte gå in på hur mycket jag önskar att jag vore någon av dessa två - spelar egentligen ingen roll vem. Helst Filip då, om man ska vara lite mer selektiv. Alla verkar tycka att Fredrik är den smartare, men jag är inte lika övertygad som ni. Jag tror mer på Filip.
För några dagar sedan trillade jag över en intressant länk som var väldigt givande att lyssna på. Filip och Fredrik berättar, som sommarpratare i P1 sommaren 2007, om sin första USA-resa tillsammans:
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_sommar_i_p1_070704030047.mp3
Kolla vad jag kom på - hur lika är inte Tommy Nilsson och Odjuret i “Skönheten och Odjuret”? Det var det första jag tänkte på när jag såg bilden på Tommy Nilsson
Hur likt på en skala mellan 1 och 10?
Odjuret:
… och Tommy:
Odjuret:
… och Tommy:
Hähä 
Vejjo satt och diskuterade och pratade om datornostalgi, gamla program och operativsystem som vi har använt och sådär. Jag kom då genast att tänka på det första datorprogram (till Macintosh) jag kom i kontakt med när jag började skolan. Året var 1995 och det roligaste man fick göra i skolan vara att sitta i KidPix och måla och sätta ut stämplar all over the page. Självklart var man tvungen att sedan skriva ut alla dessa bilder (dock bara i svartvitt). Konstigt att skolans patroner tog slut så ofta …
Men när jag väl hade kommit ihåg detta program, så blev det nästan jobbigt. Jag kunde verkligen inte komma ihåg vad programmet hette. Efter X antal timmar hos Google (snacka om att man känner sig hopplöst ute när inte ens Google har svar på ens frågor) så hittade jag till sist något som såg bekant ut: dom kära stämplarna! Följande bilder är hittade på skolors hemsidor från samma tid (hej hemsidornas 80-tal säger jag bara), och jag ber om ursäkt till alla barn som har skapat dessa magnifika bilder och som nu får stå med här utan namn. Men, så är det. Det var inte lätt att hitta några bilder över huvud taget. Bara jag ser Kid Pix-ikonen får jag flashbacks. Jag vill prova den gamla skiten igen!
Håll till godo:
Någon annan som känner igen sig i detta stämpelberoende? Själv tänkte jag tanka hem den lite nyare versionen av Kid Pix, men jag tror inte att det kommer ge samma känsla 
Idag gjorde jag ett sånt där lyckat besök på Maxi ICA Stormarknad (och ja, jag fullkomligt h-a-t-a-r när folk säger “ICA-Maxi”, i ett ord och dessutom fel betonat. Åhhh, jag vill knäcka personens armbåge. Nästan.) som man blir sådär töntigt glad av. Och när man inser hur töntigt glad man blir så känner man sig även som en riktig tönt. Och som en person av småländsk härkomst. Vad hände då?
Jo, jag skulle köpa naturgodis, rörde mig mot kassan och betalade precis som vanligt. Jag tyckte att det kändes lite billigt, men man vill ju inte visa upp någon osäkerhet av denna karaktär i ett sådant läge, så jag gick snabbt ut ur affären. Väl ute gjorde jag den stora upptäckten - jag hade inte betalat för naturgodiset! Missförstå mig rätt - hade jag gömt en stor fet påse naturgodis i fickan och mirakulöst lyckats smuggla ut denna så hade jag ju följaktligen vetat om att jag inte hade betalat den. Likadant om jag hade råkat lägga påsen i min stora ficka och sedan glömt betala den, men då hade jag å andra sidan troligen gått in och betalat den igen.
Nej, jag hade, enligt konstens alla regler, lagt upp påsen på rullbandet och gått ut ur affären utan vakterna flämtades efter mig. Kassörskan hade helt enkelt gjort ett ödestigert misstag. Men nu till det roliga: när jag kommer hem, har överlämnat påsen till C (bara det är ju ett stort misstag) och sedan återvänder efter en halv timme så ser jag att påsen endast är halvfull, varpå jag säger:
- Dom där nötterna betalade jag inte för.
“Va? Är det sant? Gratisnötter, gott! “, uttrycker han då och börjar genast knapra på i högre tempo. Vad exakt är det som gör att en nöt som man inte har betalat för är godare än en som man faktiskt har gjort sig förtjänt av? Lite konstigt, och roligt. Men mest glad är jag givetvis för att jag lyckades smyga ut utan att betala den. Och som alltid - att jag inte tog mer i påsen
Btw! Ny utmaning: finn det särskrivna ordet i texten Svaret avslöjas vid nästa inlägg, mouhaha.
… fast nej, det handlar inte om något storslaget slag, så som det vid Normandie eller Stalingrad. Nej. jag har bara gjort om lite här, på sidan. Lite fräscht sådär. Känns ju dock inte så höstigt, men det fungerar nog bra ändå
Före:
Efter:
Hoho! Nu - sängen!
Jag kan bara hålla med Kitty från Christer i P3 häromveckan, som sa något mycket klokt (kommer dock inte ihåg ordagrant, men något i stil med detta var det):
“Innan två människor blir ihop är dom som mackor. Varsin individuell macka som har egna vänner, egna åsikter och eget boende. Sedan blir två mackor ihop. Då är dom inte två mackor längre, nej, dom blir som en toast som pressas ihop av en toaster, och som ovillkorligt hålls ihop av ost och övriga ingredienser. De två mackorna har blivit en toast. Helt plöstligt går det inte att umgås med den ena, för då ska den andra alltid vara med. Det är som att få en macka på köpet. En toast, helt enkelt.”
Damn you, Kitty! Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Av alla saker jag stör mig på (och det är många, ska gudarna veta) så står par som blir beroende och fullständigt besatta av varandra rätt högt upp på listan. Visst, man får vara hur kär man vill, men det rättfärdigar inte att man glömmer bort omvärlden. Helt klart lyssningsvärt inlägg, finns att lyssna på här.
Hoho, mitt senaste fynd - lypsyl med smak av Pepsi .