Soph

Mjuk hårboll

Klicka på bilden för originalstorlek.

Yes, min bror som lärde sig gå i typ förrgår .

Nu kanske ni tror att jag har tagit en berömd “bloggpaus”. Så är alltså inte fallet, nej. Världen har inte plats för hur många quitters som helst, och jag är bara quitter på ett område och det är att äta nyttiga saker. Det är en sak jag fortfarande inte har lyckats komma över, utan tycks ge upp varenda gång.

För övrigt så rullar livet på - åtminstone av tiden att döma. Det är lite svårare att se det i producerade verk eller skrivna blogginlägg, men det beror väl till stor del på att jag just nu inte själv förfogar över min tid utan är slav under två lärare som aldrig tycks tycka att vi har nog att göra.

Och det är för övrigt en grej jag har funderat över ett tag - hur det egentligen är att vara lärare. Alla som är lärare klagar över att de inte har någon tid och att de jobbar hur mycket som helst och bla bla bla. Om det nu är sant så kan jag känna lite - vad är poängen? Om både lärare OCH elever jobbar ihjäl sig för läroväsendet i fråga, varför börjar man inte göra lite mindre? Då är det ju uppenbart för mycket att lära sig under en viss tid. That I do not understand. Elever/studenter klagar på att det är för mycket att göra, och lärare i sin tur klagar på att de har för mycket att göra och rätta. Och det värsta av allt är att lärare anser sig ha rätten att be om “överseende” med sena rättningar av prov och inlämningar - men elever ska minsann alltid lämna in i tid. Regardless. That I do not understand either. Samma borde väl ändå gälla för alla?

Så ja, man kanske borde bli lärare. Det är ju som att vara student hela livet, förutom tidspressen. Man kan bara be om lite överseende, och även om studenterna klagar, så skiter man i det. Det verkar inte heller ske så stor kontroll av lärare i landet, så risken för att bli avstängd är nog inte så stor (om man inte säger sig behöva byta lampa i tjejernas omklädningsrum om man är gympalärare på högstadiet [baserat på en verklig historia] eller säljer knark till ungarna då). Ja, kanske borde man bli en intetsägande människa (lärare) och plåga folk hela livet. Fast just det, det är redan kört för min del, för jag gick inte samhäll på gymnasiet (generellt tråkigare människor får man nog leta efter) … attans!

På bild: En klassisk personalbild läsåret 2005-2006

… så har du återigen fallit för frestelsen att kolla bloggar medan vi ska plugga! Ha! Ge dig till känna

Humor en måndagsmorgon …

Ja, den oskyldige skall kasta den första stenen! Vem kan klandra honom?

På bild skådas Sveriges (och världens) programmeringsframtid. På bild skådas Sveriges (och världens) framtida trendsättare på Internet. På bilden skådas skaparna av nästa stora grej. På bild skådas jag och Incka, samma kväll som vi fick frågan “Hur mycket har ni druckit egentligen?”.

För att direkt reda ut eventuella tvivel - vi hade givetvis inte druckit något annat än saft. Sådant gör inte studenter, och framförallt inte vi som hade två tentor att sörja. Nej.

Det jag egentligen vill ha sagt är inte hur mycket vi äger eller hur mycket vi hade druckit, så egentligen vet jag inte varför jag säger det. Jag tänkte bara säga att det är bra att ha en Incka att plugga tillsammans med. Och att jag längtar till nästa träff! Och att vi borde åka på en Ålandskryssning. Ok?

(Bara vi och Gud vet hur mycket vi förtjänar det …)

Idag har jag återigen fastnat framför skärmen och i det här fallet framför bloggen. Nu har jag återvänt från de onda, dvs. från kodens värld, och kan nu se annat än ettor och nollor igen. Härligt, kanske man kan tycka. Fast å andra sidan är det härligt känslokallt på andra sidan, och man ska fan aldrig tro att man är något där för det är alltid något man fuckar upp, och oftar rejält. Hur som helst, detta har skett;

• Länkarna från sidomenyn är nu borttagna, det återfinns en uppdaterad lista här.
• Jag har skapat en helt ny sida som heter “The Internet” som befinner sig i menyn längst upp. Där hittar man koder, om bloggen, länkar och annat smått och gott. The Internet var det alltså.
• Jag har skapat mig min första bildlänk. Om någon vill ha den så är det bara att ta och meddela mig Kod finns återigen på sidan The Internet att hämta.
• En berömd “egobild” pryder nu bloggens övre del. Pest eller kolera, kändes valet som.
• Ett kontaktformulär finns nu längst ned i sidomenyn, och även under sidan som delar mitt namn: Soph.
• Ja, det var väl typ det …

Min bildlänk:

Och här är koden:

En liten uppdatering med andra ord En välbehövlig sådan också, det gäller att förnya sig

Det är känslan av att man kan något bättre än någon annan. Känslan av att man har utvecklats, av att man har blivit äldre och känslan av att man äger någon annan. Det är känslan av att sitta i bilen med en annan bils bakdel framför sig, beklädd med en fet, grön skylt som det står “ÖVNINGSKÖRNING” på. Det är känslan av total tillfredsställelse.

Idag stod jag bakom en sådan härligt mossgrön skylt. Det var dock inte bara en känsla av tillfredsställelse - det var också rädsla som präglade denna stund. Bilen framför kunde nämligen inte få bilen att rulla framåt. Bara bakåt. Till saken hör att fem meter bakom mig gick en 50-väg där det alltid är tung trafik. “Don’t you give up on yourself!”, tänkte jag stärkande till den stackars övningskörande människan i bilen framför. “Don’t you daaare giving up!”. Jag funderade ett tag på om det kanske var läge att köra om och därmed utesluta eventuell stress som jag kan ha åsamkat i och med att jag stod där bakom och blev lite smått rädd/irriterad/tålmodig/panikslagen. Men nej, jag tackar Centrala Trafikinstitutet HB i Jönköping för min förmåga att göra riskbedömningar i trafiken - nej, det var inte läge för en omkörning av en hispig övningskörare. Jag fick snällt stå kvar och vänta på att bli pårullad. Efter X (ex, höhö) antal tappra försök började bilen mirakulöst nog rulla framåt. “Nu bli’re åka av”, tänkte jag och gasade mig snabbt ur denna situation. Av tillfredsställelse. Hell yeah, jag kör inte sämst i stan!